En gång sedan jag flyttade till Piteå från Östersund har jag tagit den resa SJ föreslår på sin hemsida när man ska resa mellan de båda orterna. Det innebär buss till Umeå, tåg till Örnsköldsvik, och sedan buss till Östersund. Av närmare 60 mil är alltså tio på räls. Och det är standard. Resan tog dessutom 12 timmar eftersom det var en del väntetid här och där.
Därför kör jag oftast bil. Jag har en liten bil, relativt ny, som går på bensin men som drar väldigt lite. Det är så miljövänlig plånboken tillåter mig att vara när jag är en ung kvinna i Piteå som vill kunna åka till familjen i Östersund då och då. Och jag vet att min situation inte är unik, vilket gör det till en orimlig sak att lipa över, men en särskilt viktig sak att lyfta.
För när vi reser vill vi att det ska gå snabbt, det ska vara enkelt, och det ska gärna inte kosta skjortan. Om ett miljövänligt alternativ finns och uppnår dessa krav blir det enkelt att vara klimatsmart. Men ingen i vår del av landet har särskilt mycket till alternativ. Våra förutsättningar är alltid extremt begränsade.
De flesta som läst ledarsidan under en längre tid är väl medvetna om att mina hjärtefrågor till stor del rör infrastruktur och människors delaktighet i den gröna omställningen, särskilt i den här delen av landet. Att förenkla det klimatsmarta är att skapa en känsla av delaktighet i omställningsarbetet. Att försvåra det skapar en ovilja att göra detsamma. Regeringen gör satsningar, men de märks inte av ännu. Det går långsamt.
Samtidigt ska vi komma ihåg att exempelvis Norrbotniabanan hade kunnat invigas nu om det inte vore för de åtta år av Moderat-styre i det här landet som totalt pausade projektet. Av den anledningen är det förstås otacksamt att vara regering nu, då satsningar äntligen görs men de upplevs komma för sent.
Men i veckan lanserade Norrbotniabanan en alldeles strålande kampanj. ”Boka din biljett redan nu” uppmuntras folk till på Norrbotniabanans hemsida. Man bokar förstås inte en riktig biljett, men genom att fylla i att man heter det man heter och vill åka tåg från exempelvis Piteå till Luleå så visar man på behovet av att banan faktiskt byggs.
Det blir som ett lite sorgligt men väldigt kraftfullt sätt att säga ”Jag vill kunna åka, varför finns inte den möjligheten?” och jag uppmanar alla som läser att genast gå in och boka sin symboliska biljett. Möjligheten finns till den 24 januari och sedan kommer antalet ”bokningar” att skickas till Infrastrukturdepartementet som en finurlig version av en namninsamling.
Vi i norra Sverige behöver förstås ännu fler satsningar än Norrbotniabanan men den är ett enormt viktigt steg på vägen till en förbättrad infrastruktur i vår del av landet. Men min dröm är och förblir ett infrastrukturnät lika starkt i Sveriges norra delar som i södra. Där du kan ta ett pendeltåg från Arvidsjaur till Sorsele, flyga direktflyg (klimatneutralt förstås) från Luleå till Kiruna, och där räls finns mellan alla centrala orter.
Utifrån hur situationen ser ut idag är det förstås en alldeles otroligt orimlig dröm. Men att sänka ambitionsnivån är inte ett alternativ. Och Norrbotniabanan är de facto första steget för att få ytterligare infrastruktursatsningar hit, så att även vi kan få uppleva känslan av att det klimatneutrala alternativet är enklast, snabbast och billigast. Det är rättvist, och det är nödvändigt för klimatets skull.