Tidigare i veckan nåddes vi av rapporterna om att en 14-årig pojke i Ulricehamns kommun avlidit i samband med en arbetsplatsolycka. Det har väckt uppmärksamhet och bestörtning över hela landet, och utreds just nu av polisen som både arbetsplatsolycka och vållande till annans död.
Det är som det ska vara, och det är en självklarhet att en sådan händelse måste utredas grundligt och leda till de nödvändiga konsekvenserna på plats – men det innebär inte att detta går att reducera till en händelse som är enskild och isolerad.
Det är den nämligen. För hur tragisk händelsen i Ulricehamn än är i sig själv, så är det ännu mer tragiskt att den faktiskt är en del av ett mönster där antalet olyckor på arbetsplatsen med dödlig utgång har varit i stadigt stigande de senaste åren.
Enligt Arbetsmiljöverket avled under 2022 40 personer till följd av olyckor på jobbet, och det finns ingenting som talar för att 2023 kommer att vara ett bättre år på det sättet; vi har mer än fyra månader kvar av året, och är redan nu uppe i 29.
Det är väldigt långt från den nollvision av arbetsrelaterade dödsfall som presenterades av den tidigare arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) 2021, och nu är det viktigt att regeringen inte släpper bollen utan fortsätter att följa upp det viktiga arbete som påbörjades där.
Det handlar dels om kunskaps och utbildningsinsatser och om en återkommande årlig dialog mellan arbetsgivarorganisationerna och regeringen – men det handlar också om att ta ytterligare steg för att minska kriminaliteten på arbetsmarknaden.
Det är ett faktum att svartarbete är farligare än lagligt arbete, och en del i den negativa trenden när det kommer till arbetsplatsolyckor handlar om de komplicerade nätverk av underleverantörer och upphandlingar som vissa samvetslösa aktörer har satt i system.
Det är också viktigt att minnas att dödsfallen enbart är toppen av ett isberg när det kommer till det sammanlagda antalet olyckor – både incidenter som rapporteras, och sådana som inte gör det.
I en intervju med Dagens Arbete strax efter att hon tillträdde konstaterade biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L) att hon ”studsade till” när det gick upp för fler dog i arbetsplatsolyckor än i gängskjutningar.
Det är talande – för medan gängvåldet ständigt är på allas läppar, och följs med febrig uppmärksamhet av medierna, reduceras arbetsplatsolyckorna inte sällan till enskilda händelser på en undanskymd plats i tidningen.
I det finns det faktiskt en parallell till gängskjutningarna – för det fanns en tid när man kunde få höra dem bagatelliseras, eftersom de i princip enbart drabbade folk som själva var aktiva i de kriminella miljöerna.
Det var ett orimligt resonemang redan då – men det är svårt att komma undan misstanken att den bristande uppmärksamheten på arbetsplatsolyckorna har att göra med samma fenomen; de hade uppfattats som ett större problem, om det i första hand hade drabbat andra än grupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden.
Det är inte vackert – men det är precis så ett klassamhälle fungerar. Vissa händelser och vissa liv behandlas som om de hade varit viktigare än andra, och ibland verkar det vara förtvivlat svårt att få ens de allra mest självklara och grundläggande säkerheter på plats.
Ingen ska nämligen behöva gå till sitt arbete, och behöva vara rädd för att skadas allvarligt eller till och med dö där just idag. Om den prioriteringen borde väl ändå alla vara överens?