Som trendkänslig själ skaffade undertecknad både coronavirus och psykisk ohälsa under hösten 2020 - att drabbas av folksjukdomar ger verkligen en känsla av tillhörighet. Den förstnämnda sjukdomen var i mitt fall lätt som en sommarbris, med ett par dagars känning i halsen. Den sistnämnda sjukan var värre. Båda innebar längre frånvaro från arbete.

Sverige visade sig också ha en existerande sjukvård, ett påstående jag ibland betvivlar. Särskilt eftersom jag bor i Stockholm, denna gudsförgätna region som är bra på att läcka pengar men sämre på att läka människor. Överklassens höstförkylningar tas förvisso vackert om hand på innerstadens diverse vårdpalats, medan fattigfolket i ytterstaden kan se sig i stjärnorna efter vårdplats. Men plötsligt står stjärnorna i rätt riktning och hjälp står att finna även på offentligt driven vårdcentral i förort - med såväl covidtest som terapi.

För min nervklenhet erbjöds jag en metakognitiv psykoterapeutisk behandling. Fråga mig inte vad det betyder. Men efter ett antal sessioner slipper jag i alla fall vakna kallsvettig och börja kräkas av oro inför någon livsviktigt obetydlig detalj på jobbet.

Den metakognitiva psykoterapeutiska behandlingen föranledde på inrådan av dito psykoterapeutisk auktoritet nedladdning av en app: Mindfulness-appen. Sorg skulle med meditation minimeras! Mycket riktigt sitter jag nu varje morgon och lyssnar till en burkig telefonröst som beordrar att jag ska koncentrera mig på hur andningen känns inuti näsborrarna. Allt för att öva mig på att inte låta orostankar ockupera sinnet i tid och otid.

Men nu till poängen: jag tillät notiser. Är det inte oro och ångest som stör tillvaron i tid och otid, så är det diverse uppmaningar från Mindfulness-appen. ”Vill du meditera?” undrar den med jämna mellanrum, inte sällan strax efter att jag precis har mediterat. ”Se om du kan känna tacksamhet” är en annan lagom uppmuntran, just när man är i färd med att läsa dagens tidning om pandemins samlade dödsfall och framtidens antibiotikaresistens.

Ibland är notiserna på engelska: ”The season of failure is the best time for sowing the seeds of success” vilket föralldel borde få mig att plocka fram både harv och skördetröska. Ibland är notisen direkt elak: ”Be here now. Be someplace else later. Is that so complicated?”

Stundtals får jag dock en riktig tankeställare. Som när jag just penslat ett rostbröd med smör att snabbt trycka i mig innan ett zoommöte drar igång. Telefonen rasslar till och appen frågar: ”Är du medveten när du äter?” Snart sagt står appens förväntningar mig upp i halsen alldeles. Jag måste känna tacksamhet, så framgångsfrön och vara närvarande som på beställning - och nu detta. Medveten när man äter, vad betyder ens det?

Den som skaffat mindfulness-app har sannerligen gjort sig av med behovet av en kritisk röst i sitt inre. Det är väl kanske hela poängen. Att bli av med sitt inre ältande genom att skaffa en klämkäck app som hackar på en istället.

Efter tillräckligt många dagar med att appen gör sig påmind lär jag väl behöva söka vård igen, denna gång för telefonrelaterad utmattning. Jag går inte in i väggen - men väl in i skärmen. Det kanske är det som är konspirationen bakom det hela? Ett sätt för psykologerna att skapa sina egna arbetstillfällen?

Så växer foliehatten fram på mitt huvud. Snart tror jag väl att Elvis Presley ligger bakom coronapandemin. Eller, med Mindfulness-appens egna ord: ”The only true wisdom is knowing you know nothing.”