Under onsdagen presenterade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson tillsammans med partiets ekonomiskpolitiska talesperson Mikael Damberg ett förslag som eventuellt skulle kunnat få några iakttagare att höja på ögonbrynen.
Det handlade nämligen om sänkta skatter – och det var inte en fråga om en särskilt liten skattesänkning heller.
Förslaget skulle innebära en skattesänkning på 1900 kronor i månaden för dem som arbetar, och matchas av skattesänkningar för pensionärer och för dem som går på sjuk- och aktivitetsersättning.
Tillsammans skulle det beröra 4.3 miljoner löntagare och 1.7 miljoner pensionärer – och med all säkerhet utgöra ett välkommet tillskott i de hårt prövade hushållskassorna; i dagsläget är nästan allt dyrare än vad det var vid den här tiden förra året, och inget talar för att vi har sett slutet på vare sig räntehöjningarna eller inflationen än.
Det finns en utbredd och mycket gammal fördom mot Socialdemokraterna, att det är ett parti som gärna vill se höga skatter för de höga skatternas skull, och att skattesatsen är en historisk skiljelinje mellan de båda blocken som det har gått prestige i.
Så är emellertid inte fallet – och om det någonsin har varit så, så är det länge sedan idag. Skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk ekonomisk politik handlar inte om hur höga skatterna ska vara – det handlar om vad som är en rättvis beskattning, och hur vi ska lyckas finansiera den välfärd som de allra flesta åtminstone påstår sig värna om.
Det Socialdemokratiska förslaget måste förstås som ett startskott på höstens ekonomiska debatt – nu ska reformutrymmet för höstbudgeten sättas, och nu kommer Tidö-partierna att sätta sig i samtal för att mangla ut sina prioriteringar i budgetförhandlingarna.
Mycket talar för att deras prioriteringar kommer att se annorlunda ut – och det på ett radikalt sätt.
Ulf Kristersson har nämligen redan gjort tydligt att ett viktigt ärende för hans regering är att se till att landets höginkomsttagare betalar mindre i skatt; så har man till exempel valt att behålla indexeringen för dem som betalar statlig skatt.
I dessa tider betyder det att betydligt färre höginkomsttagare kommer att betala betydligt mindre i statlig skatt – eller, som Dagens Nyheter valde att uttrycka det i en rubrik under den gångna veckan: ”Miljardregn väntar för landets höginkomsttagare.”
Visst låter det trevligt att stå mitt i ett miljardregn – men faktum är att större delen av det här landets medborgare inte kommer att se röken av något sådant. Därför bidrar den skattesänkning som Socialdemokraterna föreslår till att göra skillnaden mellan höger och vänster i kristider tydligare än någonsin förut.
Å ena sidan kan man välja att hjälpa de löntagare som redan nu har drabbats allra hårdast av den ekonomiska krisen att få budgeten att gå ihop – å andra sidan kan man se till att de som redan tjänar över 50.000 kronor i månaden kanske kan unna sig en extra utlandsresa, eller några särskilt fina klappar i jul.
Det senare alternativet är knappast ett ansvarsfullt sätt att hantera de offentliga finanserna på, och när landets skolor, vårdcentraler och äldreboenden formligen skriker efter resurser ser det i det närmaste ut som att strö salt i såren på dem för vilka den offentliga välfärden är allra viktigast.
Tydligare än så kan skillnaden mellan höger och vänster knappast bli – i Ulf Kristerssons Sverige ska tydligen vissas plånböcker vara tomma, medan andra kan stå och se miljarderna regna över sig.