Universitetskanslerämbetet kom nyss med en rapport som visar vad den som leder kommuner i glesbygd redan visste. Nämligen att ungar till högutbildade föräldrar i större utsträckning läser vidare efter gymnasiet. De läser till och med ofta samma sak som sina föräldrar. En läkare får en läkare, en börs-VD får en börs-VD och en psykolog får en psykolog. I samma andetag gör SCB ett försök att titta på hur geografin påverkar och konstaterar att över 80% av ungarna i Danderyd eller Lidingö läser vidare inom fem år från gymnasiet medan samma siffra i Gällivare är sämst i landet - 30% och Piteå stannar på 34%. (Arjeplog finns inte på listan då man bara mäter orter där fler än 100 tar gymnasieexamen per år, men vi lär inte ligga bättre till, snarare sämre om jag får gissa.) Det här visste vi ju som sagt och precis nu är det viktigt att säga att utbildningsnivå inte har ett dugg med varken människovärde eller status att göra – eller borde inte ha det. Men den som lagt ihop 2+2 vet också att med utbildning så följer både folkhälsa – man har fler friska år och lever längre - och högre lön (förutom när företagen skriker efter arbetskraft). Tillväxten är också högre i kommuner där fler högutbildade bor. Vet man detta så är det ens skyldighet att försöka påverka tingens ordning.
Nu är ju grejen att de kommuner där de flesta har lågutbildade föräldrar samtidigt ofta är kommuner i glesbygd, där det inte finns några universitet. I våra samhällen har vi också en väldigt liten andel arbetstillfällen som kräver akademisk examen. Inte bara är det en högre tröskel för den enskilde att ta en annan väg än sina föräldrar men om man gör det så kan det hampa sig så illa att man inte längre kan leva och bo i glesbygden. Det blir ju dubbelfel! Om vi kör detta några varv så inser alla varför skillnaderna är stora mellan kommunerna. De som tidigt fick universitet har dragit ifrån mest, men man kan till och med se skillnader mellan Umeå (fick universitet 1965 efter att ha varit ett provisorium en tid innan) och Luleå (fick en mycket liten teknisk högskola 1971). Innan etableringarna var man hyggligt lika i storlek. Idag har Umeå drygt 130000 invånare och Luleå strax över 70000. Universitetet står inte för hela skillnaden, men trenden ser vi på fler ställen.
Vi får aldrig något eget universitet (bara LHS, livets hårda skola, som min pappa brukade prata om – han som gick 6 år i skola men verkligen läste det mesta sen). Vi kan bygga upp en verksamhet som gör att vi kan ta emot fler utbildningar som ges på distans, vilka har ökat efter pandemin, men vem tror ni får betala det mesta av det? Tror ni att staten tar ett stort ansvar för att se till att förutsättningarna är lika oberoende vart du bor, eller satsar ni på att det inte är så? Det är inte okänd kunskap hur förutsättningarna ser ut. Det är till och med ganska enkelt. Men vi i de små kommunerna kan inte fixa detta själva. Att fortsätta på den vägen är inte bara djupt orättfärdigt och orättvist utan till och med omoraliskt. Vet man vad som är fel så behöver man ta det ansvar som man har på sitt bord och se till att ändra på förutsättningarna – inte bara lägga pannan i djupa veck och skylla på demografi och avstånd och att det är ett självspelande piano och i stället fundera på vem som driver god vandel. Man kan om man vill, bara inte på samma sätt överallt. Och vad är det värsta som kan hända om man skulle ge sig attan på att minska klyftorna?