Varje dag har sin betydelse. Det är kanelbullens dag och V8-motorns dag och världsnjurdagen, för att inte tala om Fettisdagen och Alla hjärtans dag. Många av de här dagarna har tillkommit på initiativ av handeln, en del genom att olika sammanslutningar velat uppmärksamma något. Den 8 mars är den internationella kvinnodagen, från ett tyskt initiativ att fira en kvinnodag och kämpa för den kvinnliga rösträtten. Från början var det ett socialistiskt påfund men idag räknas dagen som en opolitisk högtidsdag. Om nu nånting som sker i samhället på riktigt kan vara opolitiskt, det är väl annars själva definitionen av politik – att vilja förändra samhället.
Åsikterna om kvinnodagen är många. Somliga blir rasande när någon säger ”grattis” och menar att ojämställdhet inte är något att fira. Andra tycker att det är bra, när nu samhället ser ut som det gör, att vi pratar om vad vi ser och lyfter fram både bra och dåliga exempel. Jag minns när jag just hade engagerat mig politiskt och fick ett telefonsamtal från en gymnasieelev som forskade lite om varför sossarna tyckte att det var så viktigt att valsedlarna innehöll en kvinna på varannan rad. Det här är närmare 30 år sedan och vi pratar fortfarande om varför det är viktigt. Jag hör samtal runt köksbord som handlar om att familjerna måste få bestämma själva hur de vill fördela föräldraledigheten och tålmodigt försöker jag förklara att det till en del handlar om att ändra inlärda strukturer och utmana våra normer. En man är inte barnvakt åt sitt eget barn och mannens arbetsgivare kan inte heller ta för givet att han aldrig kommer att vara borta för att vårda sitt sjuka barn, eller komma undan med att straffa honom för att han gör det. Och samtidigt händer detta igen och igen när kvinnorna är hemma. Men det handlar också om att barnet har rätt till båda föräldrarna, ett helt annat perspektiv. Först när vi får syn på hur olika vi behandlar människor utifrån kön kommer vi att klara att förändra oss. Jag går igång på sånt här. Jag vill inte att min dotter ska behöva börja från början och jag har försökt jobba med mina söner så att de inte ska utgå från stereotypa uppfattningar. Min sambo vet exakt hur han ska reta mig och aldrig är skrattet så gott som när han pratar om ”kvinnogöra” och jag inte hinner låta tanken passera hjärnan innan ilskan pyser ut genom öronen.
Dock skulle jag vilja be om några saker. Jag skulle vilja att vi slutade säga: jamen låt pojkar vara pojkar. Det är inget annat än att tala om att pojkar inte har någon impulskontroll och inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Vi ställer högre krav på hundar när vi säger så. Jag skulle vilja att vi aldrig nånsin mer säger att kvinnan som blir utsatt för sexuella trakasserier får skylla sig själv när hon klädde sig så där utmanande. Det är inte kvinnan som ska ändra sig. Det är förövaren som ska sluta tro att det är ok att lägga händerna på någon annans kropp utan att ha fått lov. Jag skulle vilja att vi lär oss att se signalerna på när en kvinna är kontrollerad och påminner henne om att vi finns där den dagen hon har upparbetat tillräckligt med mod för att gå därifrån, och helst innan det. Och jag skulle vilja att jag aldrig mer måste försvara en sån här krönika utifrån att det minsann inte är alla män som beter sig illa. Nej, det är inte det, men statistiken är glasklar – de som beter sig så här är män, nästan bara män. Låt oss sluta acceptera det.