Jag har alltid jobbat mycket och inte funderat så mycket på det. Jag tror att jag har det i mig sen födseln. Jag är inte säker att de krävde det, de som gick före mig, mera att mönstret var sånt. Min mamma var lärare och matbordet i vardagsrummet var som regel fullt med skrivningar som skulle rättas. Min pappa var åkare och lastade ofta av eldningsolja som kom från Skelleftehamn på kvällen så att bilen kunde gå tillbaka nästa morgon. Jag tror att jag hade mitt första betalda jobb när jag var 13 år och jag tänker att många känner igen sig. Det tål att sägas att alla förstås inte vet vad jag pratar om, de som av olika anledningar inte fått samma chanser, som inte haft ett jobb att kalla sitt eget eller varit sjukskrivna i långa perioder. Men nånting håller på att hända. Vi pratar allt mer om tillgången till tid. Coronan, inte minst, gjorde så att många pendlade mindre, jobbade hemifrån och fick tid över. Kanske har vi vaknat till och insett att livet kan vara på ett annat sätt. Vi sitter på en sorts tillgång i form av livskvalitet, vi som bor i norr, men jag har nog inte funderat så mycket på om det verkliga värdet egentligen stavas ”tid” och om det är lättare eller svårare för oss i norr att hitta den.
Nyindustrialiseringen som tar form runt omkring oss kräver två saker mer än annat, nämligen arbetskraft och el. Den berättelse som vi bär med oss handlar om hur vi har känt oss utnyttjade, att vi till och med har uppfattats som Sveriges koloni. Det är klart att vi, med den historien, blir lite vaksamma när den el som produceras i södra Sverige inte räcker till. Med dagens system och för tunna elledningar är elproduktion dock, än så länge, ett problem som de som bor söderut behöver äga själva. På sista raden kan det kännas märkligt att även vi, med vårt överskott, snart behöver mer energi. Ökad användning är bara början, till detta kommer den omställning från andra, inte särskilt hållbara, bränslen som vi också behöver göra. Presidenten i öster har, på det sättet, visat handgripligt vilka svårigheter det medför att vara beroende av något som helt plötsligt inte finns längre, även om det är av andra orsaker.
Det samhälle vi nu bygger – och tänk att vi får lov att vara med om att göra det! - behöver vara attraktivt för fler än bara vi som bor här nu. Vi bygger grunden för den hållbara industrin och de människor som vi kan locka till oss kommer kanske att komma just därför. Vill vi att framtiden också ska bestå av både sommar och vinter så borde vi själva också vara besjälade av att bo och leva ekologiskt och miljövänligt. Men hållbarhet har en annan dimension också och vi behöver tänka att vi också ska satsa på att ha hållbara människor. I ett modernt samhälle ska människor kunna må bra och då behöver vi bygga in både tid och långsiktighet. Jag behöver själv fundera på vad jag vill lämna till barnbarnen och vad det är för en värld som de ska få och vilka beslut jag behöver fatta idag som de kan ha nytta av i morgon. Vi måste tänka längre och större och det är min själ ingen enkel förändring. Inte minst om man är 57, som jag, och förutom att arbeta lite för mycket kör många mil i bil och på skoter och vill kunna fortsätta att göra just det. Men det måste gå, många människor tillsammans kan vara en del av lösningen och håll med om att det allt är lite spännande också, det vi håller på med!