Jag är 57 år, har fyra barn och har alltid jobbat mycket. Jag tror att jag har det med mig i generna. När jag tänker tillbaka är jag inte säker att de sa så mycket, de som gick före mig, mera att det jobbades alla tider på dygnet. Min mamma var lärare och matbordet i vardagsrummet var som regel fullt med skrivningar som skulle rättas. Min pappa var åkare och lastade ofta av eldningsolja som kom från Skelleftehamn på kvällen så att bilen kunde gå tillbaka nästa morgon. Jag tror att jag hade mitt första jobb när jag var 13 år. Min vuxna tid har gått till arbete och familj och jag tänker att många känner igen sig. Andra känner inte igen sig alls. De som av olika anledningar inte fått samma chanser, som inte haft ett jobb att kalla sitt eget eller varit sjukskrivna i långa perioder mår många gånger dåligt av motsatt anledning. Men nånting håller på att hända. Vi pratar allt mer om att ha tid. Coronan, inte minst, gjorde så att många pendlade mindre, fler jobbade hemifrån och vi fick tid över. Kanske har vi vaknat till och insett att livet kan vara på ett annat sätt. Vi sitter på en tillgång i form av livskvalitet, vi som bor i norr, men jag har nog inte funderat så mycket på om det verkliga värdet egentligen stavas ”tid”. När tid är det man har minst av blir just tiden hög status.
Den nyindustrialisering som vi ser ta form runt omkring oss kräver två saker mer än annat, nämligen arbetskraft och el. Vi har ett överskott av el i norra Sverige idag, något som vi lite till mans länge sagt att vi borde få behålla för oss själva. ”De där sörlänningarna kan skaffa sin egen ström”, typ. Den historia som vi bär på berättar om hur vi har känt oss utnyttjade, att vi har varit Sveriges koloni. Det är klart att vi, med den historien, är lite misstänksamma till att det ska byggas nya kraftledningar när den el som produceras i södra Sverige samtidigt inte räcker till. Men trots allt är det nu ett problem som de som bor där behöver äga själva. På sista raden kan det kännas märkligt att även vi behöver mer energi. Det man räknar med i form av förbrukning är mer än vad vi har över, här i norr. Mycket mer än vi har över. Och det vi ser ta form är bara början, till detta kommer den omställning från övriga bränslen som vi också behöver göra. Presidenten i öster har, på det sättet, visat handgripligt vad som händer om man är för beroende av en vara som helt plötsligt inte finns längre, även om det är av andra orsaker.
Det samhälle vi bygger behöver vara attraktivt för fler än bara vi som bor här nu. Vi bygger grunden för den hållbara industrin och vi behöver tänka att vi också ska satsa på att ha hållbara människor. De människor som vi kan locka till oss kommer kanske att komma av just den anledningen. Är man besjälad av att framtiden också ska bestå av både sommar och vinter så är man kanske också besjälad av att själv både bo och leva hållbart, ekologiskt och miljövänligt. Samhället behöver vara både inbjudande och modernt och då behöver vi bygga in både tid och långsiktighet. Jag behöver själv fundera på vad jag vill lämna till barnbarnen och vad det är för en värld som de ska få och vilka beslut jag behöver fatta idag som de kan ha nytta av i morgon. Vi måste tänka längre och större och det är min själ ingen enkel förändring. Inte minst om man är 57, som jag, och kör många mil i bil och på skoter och vill kunna fortsätta att göra just det. Men det måste gå, och lite spännande är det allt också!