Alla politiska rörelser kan delas in i tre grupper – Ledarskapet, Sympatisörerna, Aktivisterna. En rörelses Ledarskap är de som på heltid ägnar sig åt att odla organisationens utveckling. Det är förbundssekreterare, ordföranden, ombudsmän, partiledare, generalsekreterare, riksdagsledamöter, heltidsanställda projektledare samt fan och hans moster. En rörelses andra del består av folk som vi kan kalla för Sympatisörerna, den grupp som ibland är medlemmar utan att gå på möten, som är gåvogivare, mer eller mindre trogna väljare och andra som kanske i sin ungdom varit aktiv i organisationen. Den tredje gruppen kan vi kalla för Aktivisterna.
Denna grupp är de som brinner för organisationen och dess syften. De är beredda att offra en massa fritid för att driva igenom sina ståndpunkter. De tycker ofta att Ledarskapet är alltför fega och försiktiga, och förbannar slöheten hos Sympatisörerna.
Ledarskapet har sin position i rörelsen därför att det – ytterst – ger dem en försörjning. Sympatisörerna har sitt hjärta hos organisationen, men har i huvudsak ett liv att leva som rör ett helt annat område. Aktivisterna däremot, de struntar i position och ser till att deras stora sak får så stor uppmärksamhet som möjligt. Och de försöker med alla tillgängliga medel få Ledarskapet att ha högre svansföring, Sympatisörerna att ansluta sig till den stora saken.
Ofta innebär Aktivisternas intensiva politiska vilja att de får ett mycket större inflytande i organisationen än vad som motsvarar deras numerär. Eftersom Sympatisörerna har annat att göra än att springa på möten, eftersom Ledarskapet vill ha jobbet kvar, så lyckas ibland Aktivisterna ta över politiska rörelser. De kidnappar folkligt förankrade idéströmningar och gör dem obegripliga. Organisationens lättbegripliga politiska ståndpunkter blir så tillspetsade och får en så hög komplexitetsnivån att det till slut krävs en veckoslutskurs för att begripa vad det handlar om. Ett exempel är feminismen. Så länge det gäller lika lön och lika behandling mellan män och kvinnor är de flesta med på tåget. Men när det börjar pratas om ”intersektionalitet”, att Herrgårmanskyltarna ska göras könsneutrala och lucia ha skägg, då börjar vanligt folk tycka att det blir överdrivet. Det är också detta som nu är på väg att hända på högerkanten i svensk politik.
Jag tror att vi nu bevittnar hur svensk borgerlighet marscherar in i en period som motsvaras av den amerikanska Teparty-rörelsen. Medvetet från några, omedvetet från de flesta. Debatten kring decemberöverenskommelsen vittnar om denna utveckling. Borgerlighetens aktivister har förvandlat den seriösa frågan om blockpolitik och samarbetsmönster till en kakafoni av politiska galenskaper. Borgerlighetens aktivister har helt enkelt blivit skogstokiga, bindgalna och extremistiska, som staplar gallsprängda tokerier på varandra. Enligt dessa debattörer är Sverige nu förvandlad till en diktatur, demokratin har begravts, eller Sverige är en ”demokratur”; Alliansen har begått högförräderi, politiskt självmord och Anna Kindberg Batra är egentligen kryptosocialist.
Borgerliga företrädare hävdar på fullt allvar att om den rödgröna regeringen av något obegripligt skäl skulle lägga fram ett förslag om banksocialisering – då har Allianspartierna förbundit sig att lägga ner rösterna. Resultatet av detta tror jag kommer att bli ungefär som det var i socialdemokratin under Håkan Juholt. Aktivisterna jublade och Sympatisörerna lämnade. Övriga i rörelsens Ledarskap skrämdes av det fria fallet. Det ska bli intressant att se om Allianspartierna lyckas hantera sina Aktivister. Och om denna svenska te-partyrörelse kommer att kunna förstöra lika mycket som i USA. Och som aktivisterna på vänsterkanten brukar lyckas med när de tror de fått luft under vingarna.