Jag hade aldrig hört talas om vårvintern. Den femte årstiden finns inte i södra Sverige där jag är född och uppvuxen. När plusgraderna smälter undan den sista snön där jag bor ligger den tydligen som vackrast, vit och glittrande uppe i norr. Nästan vår, men inte riktigt. 

I den kalla, friska luften fick jag chansen att tänka klart. Snabbt ställde jag om från ”Norrland” till att kalla platsen jag befann mig på för vad det faktiskt är; Norrbotten. Genom detta halverade jag det geografiska området och gjorde det lite mer gripbart inför mitt två veckor långa besök till det nordligaste Sverige har att erbjuda.

För mig, som knappt varit här förut blir blev skillnaderna väldigt tydliga. Alla mil i bil för att ta sig någonstans. Kyrkor i trä som klarat sig undan krig med danskar och nyligen uppgjorda marktvister som vittnar om att även denna landsände kantats av konflikt.

Där diskussionen landar i att befolkningen är för liten snarare än att gränser ska hållas för att här är fullt. Där välfärd är att ständigt utveckla kreativa lösningar för få kommunpengarna att räcka, utjämningssystem till trots. Ingenstans ser jag offerkoftor utan något som mer liknar varselkläder. Här är vi, vi finns. 

I en region där avstånden är stora och befolkningen liten sätts kommuner på prov. Uppdraget att leverera välfärd blir svårare för att det blir dyrare per invånare. Menar svenska politiker allvar med att det ska gå att leva i hela Sverige och att hela Sverige ska leva behövs det mer pengar i våra gemensamma system.

Därtill behöver fler ifrågasätta den storstadsnorm som är dominerande i det politiska samtalet. Om ingen bor på landet kan inte heller jag bo i stan. Det lär ju inte heller vara aktuellt med varken gruvor eller pappersbruk i Stockholms län inom någon överskådlig framtid. Deras huvudkontor, däremot, är mer än välkomna. Och de ekonomiska fördelarna av produktionen. 

”Det enda jag vet är att jag ente vet nå’t”. Orden ekar i mitt huvud på Timbuktus skånska och aldrig någonsin har den formuleringen känts mer passande. Jag hoppas att fler i Sverige kommer till samma insikt. Denna del av landet är det plågsamt uppenbart att alltför många har alltför lite koll på. Det är troligtvis den största anledningen till att det ser ut som det gör, och ett underbetyg till majoriteten av Sveriges makthavare. För någon gång måste det väl våras för Norrbotten? Tills dess får man nöja sig med vårvinter.