En mandatperiod med regeringskris och överenskommelser som staplats på varandra, 2 år av pandemi och nu krig ovanpå allt. När ska
allt bli som vanligt igen? Jag har, som jag tror rätt många andra, gått och tänkt att snart ska de bli som vanligt igen. Tänkt att min referensram inte ska behöva ändras, utan att den ska ligga fast, trots att jag egentligen vet att det är helt orimligt. Vi står inför en tid av omställning, vi kommer att behöva tänka om på många vis och det ÄR besvärligt för oss människor, det är tryggt med att veta vad vi har istället för det okända. Ändå så är det ju människans förmåga till omställning, att tänka nytt som gjort att vi överlevt och utvecklats. Men jag tänker många gånger att det är som att pendeln måste slå så hårt, innan vi kommer in i ett läge som blir rimligt.
De liv som min farmor och farfar levde, klarades av på små resurser, ingen av dem hade under sin livstid spenderar byxorna på och de ansåg sig inte behöva följa mode, ha exotiska maträtter på bordet eller långresor med flyg. Deras liv måste i alla hänseenden anses ha varit hållbart. Min mamma och pappas generation, har varit lite mer vidlyftiga, hemmet har fått mer bekvämligheter, matens utveckling har fått en enorm skjuts från 70 talet och framåt, kläderna har följt modet (nåja pappa har väl mest följt med motvilligt) min egen generation, vi fick uppleva hur musikvärlden gjorde oss uppdelade i olika stilar på ett helt nytt sätt, våra förväntningar på livet med val av yrken och personlig utveckling har snurrat på rejält. Mina barn har fötts in i en värld när världen funnits i mobilen, trender byts ut innan jag ens upptäckte att det fanns. Det går så snabbt att jag redan börjat gruva mig hur jag alls ska förstå tekniken när jag går i pension, och barnens förväntningar på att kunna bo och leva är helt andra än mina och de tycker att det är märkligt att jag var 32 innan jag var på min första utlandssemester.
Fullt fungerande saker kastas så sopbergen växer. De flesta av oss har vant oss med att resten av världen finns i vår vardag, billigt ska det helst också vara, så billigt att det är för dyrt att köpa det som produceras i Sverige. Men jag tycker mig ändå se en vändning, allt fler ansluter sig till ”lär dig laga”, ”lär dig lagra”, ”lär dig konservera”, och att kedjorna börjat köra med återbruk säger kanske något om att vi börjar vara på väg in i ett paradigm där andra värden styr. I värsta fall kommer krig och konflikter tvinga oss in i tider av ransonering, egen produktion av livsmedel men det bästa vore såklart att om det var kompassen som ställdes om, och att vi jobbade om strukturerna så att vi blev mer självständiga och egen försörjande. Nu kanske ni tänker att det bor en liten centerpartist i mig, och ja mitt liv har följts av samtal med en mycket engagerad sådan så jag ska väl inte hålla det för orimligt att det påverkat mig. Men jag tror också på att fördela välstånd och att dela ansvar för förändringar som är nödvändiga. Om jag får hoppas något för framtiden är det att vi ska bli bättre på att se de värden som finns runt omkring oss, och en ny generation verkar ju tycka att det som för 20 år sedan var en obeboelig plats är en livsdröm. Att veta vart maten kommer ifrån är ”mode”, att få handla lokalt har blivit möjligt via reko-ringar och många små verksamheter växer fram tack vare möjligheten att handla lokalt. Tänk om vi skulle lyckas stimulera detta på strukturnivå, att det kunde bli vårt nya normala?