Kommunerna i Sverige ser olika ut och har olika förutsättningar, det vet vi. Det är inte lätt att se helheten när det ryms drygt 2300 Sundbyberg i ett Kiruna, och det krävs 408 Bjurholm för att bli lika många som invånarna i Stockholm. En del av oss har mycket vatten, som Arjeplog, och en del har nästan inget alls. Hos oss har vi så mycket vatten att var och en har kilometervis med egen strand att promenera omkring på. En gång, när jag hade diskuterat strandskyddsfrågor med en person som tryckte på vikten av att man måste kunna komma ner till en strand när man går ut och går med hunden, räknade jag ut att det går 16 sjöar på varje hund hos oss. Jag har respekt för alla som bor på ställen där det är ont om stränder. Jag fattar att man då är rädd om det man har. Men jag hör också mycket galet när folk diskuterar strandskydd. Sånt man säger när man inte begriper hur olika det kan vara utan bara utgår från det som ligger framför ens egen näsa. För grejen är att det borde få vara olika.

Den regering som vi har idag lyckades skapa ett underlag i riksdagen för att kunna regera vilket bland annat var baserat på att man skulle göra förändringar i strandskyddet. Detta skydd som är snart 50 år gammalt och som man tidigare försökt justera med påföljd att det egentligen bara blev värre. Där bestämmelserna tillämpats lite olika i olika län. I något län får man inte bygga ett hus i skogen därför att en liten bäck rinner över tomten. I andra län bryr man sig bara om sjöar som är så stora att de syns på vissa kartor. Nu skulle vi få en tydligare lag, och den skulle förhoppningsvis ge oss möjlighet att vara lite mer generösa, särskilt i en sån kommun som Arjeplog.

För det är nämligen viktigt. Inte bara att alla ska ha tillgång till vatten när hunden ska ut. Inte bara att alla rödlistade arter ska ha en ärlig chans att överleva. Inte bara att förstå att det som en gång är byggt är svårt att ta bort igen. Det är också viktigt att en kommun som Arjeplog kan ha mark som får ett reellt högre värde därför att den kan bebyggas. Vi pratar om attraktiva lägen och vi pratar om vad människor efterfrågar, särskilt nu när de nya stora industrierna ska byggas och människor få jobb och antalet invånare i Norr- och Västerbotten ska stiga. Men bland det mest attraktiva som finns, det som arkitekten Gert Wingård brukar prata om som Läge, Läge, Läge, det är att få bygga och bo intill vatten.

Förslaget som regeringen lagt fram innebar att det skulle bli enklare att bygga strandnära i landsbygd och små tätorter där det inte finns så mycket hus men att det skulle bli svårare att bygga i de områden där många redan bor. Men nu visar det sig att partierna gör det här till en stridsfråga så att förslaget inte kommer att kunna röstas igenom riksdagen. Det ena partiet kommer nämligen inte att rösta ja eftersom de tycker att förändringen blir för stor. Det andra partiet säger att förändringen är för liten. 

I min kommun räcker både marken och vattnet till alla som vill. Räkneexemplen visar att vi kan öka med 100 000 personer och ändå vara glest befolkade. Och återigen visar flera av de politiska partierna i riksdagen att man saknar förmåga att vara pragmatisk och att se att landet ser olika ut, att det politiska spelet är viktigare än att lösa problemet och att man faktiskt skiter i förhållandena i rätt många av landets kommuner. Och jag blir så less.