Jag bär samma tröja som jag haft i tre dagar. Det är söndag förmiddag och jag ligger i soffan och kollar på Nyhetsmorgon som jag gjort de senaste 370 dagarna ungefär. Det är intet nytt på nyhetsfronten, bortsett från att Liberalerna nu tycker att de visst har saker att prata med Sverigedemokraterna om.
Inte ens trött i skallen är man, för det var länge sedan man var fest in på småtimmarna. Jag är rädd att pandemin kommer att ta min ungdom ifrån mig. Jag tänker att dagen det återigen är okej att samlas i stora sällskap kommer jag vara så kommer jag vara i det stadie i livet där jag somnar i soffan före tio på kvällen, med en liten droppe blänkande saliv i mungipan.
Just som jag funderar över om jag på riktigt dansat min sista dans dyker en nyhet på tv upp som står ut. Stor konsert och fest i Barcelona! Folk har snabb-testats för Covid -19 innan de släppts in på arenan, och nu står ett folkhav och dansar framför mig. Wow!
En plötslig lust får det att spritta i min ännu unga kropp. Jag är inte arton längre, men jag är långt ifrån gammal. Och varför oroar jag mig ens över min ålder? Man är väl så ung eller gammal man känner sig, eller hur? Vill jag festa loss ska jag göra det! När det väl är tillåtet.
Det är förstås så att även om man kunnat testa fem tusen spanjorer och låtit dem gå på konsert efteråt så kanske det ändå kommer att dröja innan jag får vara med om ett riktigt kalas igen. Jag är ju född 1993, vilket innebär att jag fyller trettio först om två år. Mina vänner å andra sidan är alla födda 1990 eller 1991, och således har jag sett många kalasplaner gå i stöpet det senaste året.
När pandemin är över kommer vi förstås inte behöva någon särskild anledning att fira livet. Men mina vänner bor så utspritt att jag vet att endast ett bröllop eller ett jubileum skulle kunna få dem alla att samlas i Piteå. Eftersom giftermål inte känns närmare än min trettioårsdag är alltså närmsta party-tillfälle först om två år. Eller?
Märkligt nog känner jag ingen född 1992. Därmed är 2022 ett helt ledigt år. Det känns lockande. Medan Nyhetsmorgon går över till reklam når jag ett beslut. Om nu ålder ändå bara är något flytande, och man är så ung eller gammal man känner sig, så känner jag att sekunden Tegnell och gänget säger att kusten är klar kommer jag att fylla trettio.
Jag tänker mig en bal. Men inte av typen som när man gick gymnasiet och bar en klänning som egentligen inte var snygg bara för att det ansågs vara en balklänning. Jag tänker mig snarare ett scenario som om huvudstadsinvånarna i Hungerspelen intagit Berghain i Berlin. Nånting sånt.
Under pandemin har vi blivit arga när folk vi känner eller följer i sociala medier brutit mot restriktionerna för något så oviktigt som en födelsedag, ett party eller en resa (Ebba Busch, Erna Solberg, Dan Eliasson). Jag kommer aldrig att vara så less på att följa restriktioner att jag bryter mot dem. Men jag förstår mitt eget behov av sociala relationer (och att ha lite jäkla kul) nästan bättre nu än innan pandemin. I dessa tider känns ett kalas oviktigt, men i de tider som kommer efter dessa tider känns ett kalas närmast nödvändigt.
Min tristess byts tillfälligt mot iver, och bara tanken på iver lugnar mig. Medan Tommy Körberg börjar sjunga i Nyhetsmorgons studio sjunker jag längre och längre ner tills jag halvt ligger i soffan. Sedan somnar jag där, och kanske letar sig lite dregel ner på tröjan jag bär för tredje dagen i rad.