När marknaden skakar står regeringen stadigt

På lördagen meddelade statsminister Magdalena Andersson, finansminister Mikael Damberg (båda S) tillsammans med representanter från riksbanken att regeringen skjuter till hundratals miljarder kronor i likviditetsgarantier till elproducenterna.
Om du inte känner dig helt säker på vad en likviditetsgaranti är för någonting och vad elproducenterna ska med dem till kan du vara lugn – det är kunskaper som de allra flesta som inte är ekonomer eller politiker klarar sig alldeles fint i tillvaron förutan.
Också det internationella finansiella systemet klarar sig – på ont, men faktiskt också på gott – utan att vi vanliga dödliga förmår överblicka det eller förstå hur det gör.
För det allra mesta märker vi enbart av dess existens när det plötsligt upphör att fungera, som under finanskrisen 2008 – men då blir dess konsekvenser i gengäld kännbara in på själva skinnet för var och en av oss.
Det är just för att förhindra ett sådant scenario som regeringen och riksbanken nu agerar, och riksdagen under måndagen blixtinkallades för att ta ställning i frågan.
Man skulle kunna säga att man genom kreditgarantierna installerar ett skyddsnät under elproducenterna för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet, och i förlängningen inte utsätta banksystemet för påfrestningar det inte klarar av.
Ett sådant scenario är i nuläget osannolikt – men risken för det ökade i och med helgens uppgifter om att Ryssland helt och hållet stoppar gasexporten till Europa. Då är det bättre att möta Olle i grind och agera tidigt än att behöva ösa båten när skrovet redan sprungit läck.
På samma sätt har regeringen varit tydliga med att de höga elpriserna som också är en följd av det pågående kriget är någonting som svenska hushåll och företag inte behöver bekymra sig om, utan kommer att ersättas för. 
Det handlar om att garantera förtroendet för betalningsförmågan och systemets integritet – och det är någonting man känner igen från den svenska regeringens agerande under coronakrisen. 
Lämnad på egen hand klarar sig marknaden bra så länge siffrorna är gröna och allting rullar på som det ska – men så fort det kommer en kris är staten tvungen att agera och sätta den på rätt köl igen.
Det är möjligt tack vare de urstarka svenska statsfinanserna som Magdalena Andersson har byggt upp under sin tid som finans- och statsminister – vi har en rekordlåg statsskuld och vi har samlat i ladorna, och klarar därför de svårare tider som har kommit efteråt.
Det talas ibland om plånboksval, och att det som till syvende og sidst avgör vem väljarna lägger sin röst på skulle vara några hundralappar åt det ena eller andra hållet.
Det kanske finns någon sanning i det – men i den mån 2010-talet handlade om ekonomiskt ansvarstagande och politik skulle jag snarare beskriva dem som bankvalvsval; de handlade i första hand om vem som kunde ta ansvar för statsfinanserna, och vem som var betrodd med nyckeln till den gemensamma spargrisen. 
Lördagens besked visar att vi ska vara glada att dessa val vanns av Magdalena Andersson – och det säger oss också någonting om hur vi borde hoppas att det kommer att gå i söndagens val. 
Senast Moderaterna regerade sänkte de skatterna med 140 miljarder kronor. Ingen vet hur mycket de vill sänka dem med den här gången, eller hur de tänker sig att de ska finansiera sina och Sverigedemokraternas reformer.
Så agerar ett parti som alltid har gått näringslivets och höginkomsttagarnas intressen ärenden – men så agerar inte ett parti som tar ansvar för hela Sverige och landets ekonomi.