Jag följer debatten om Hybrit, H2GS, Fertiberia m fl som pågår i Framtidsfabriken – tidningarnas satsning på att granska den nya industrialiseringen. Lite är det väl så att jag väntat att det skulle komma. Det har varit rätt tyst om vad som händer med den koldioxidfria industrin fram till nu, men kanske har människor på andra platser inte varit intresserade av frågorna eller ens sett dem diskuteras i media. Det där är ju en symbios – media och diskussionerna.
I verkligheten har ju planerna knappt lämnat ritbordet än, men det talas om hur mycket ren energi som kommer att behövas när allt som planeras är utbyggt. För oss vanliga dödliga går siffrorna nästan inte att begripa därför att storheterna är svåra att förhålla sig till. Ungefär som när jag en gång jobbade i bank och hämtade sedlar i källaren – att jag då bar någon miljon under armen och att jag för de pengarna skulle ha kunnat köpa mig en lägenhet i Göteborg (ja, du fattar, det är rätt många år sedan), gick ju liksom inte ihop i hjärnan. Hursomhelst så är 70TWh halva Sveriges elbehov och siffran i sig går att greppa, men inte hur många kraftverk; kärnkraft, vatten, vind eller olja som behövs för att producera denna el. Hur mycket till måste vi bygga? Går det? Hinner vi?
Precis samtidigt händer det saker på andra ställen i världen. Gasen från Ryssland stryps samtidigt som vi i EU pekar ut en ny, grönare riktning och börjar ställa krav på omställningar till renare energikällor. Att tanka min dieselbil är inte roligt. Att läsa priset på elräkningen inte ett dugg roligare. Elspartipsen haglar över oss. Folk är förbannade och kräver ändring och misstroendet smyger sig in från olika håll. Inte är det väl så nödvändigt med den gröna omställningen, man kan ju i princip lägga sig bakom min bil och dra i sig avgaserna? Elskatter och allehanda avgifter måste bort nu så priset går ner! Den som lovat och inte levererat får högljudd kritik.
Jag ser två spår i debatten om industrin i norr. De som sitter med stora energibehov, och kanske främst i södra Sverige, och fått se vad höga energipriser betyder, blir rädda och obekväma. Så här vill man inte ha det. De stora elledningarna som går från norr till söder måste byggas ut. Nu! Och kärnkraften – hur länge kan det ta att bygga ut den egentligen!? Man är sig själv närmast, särskilt när det kommer till att ta konsekvenser av en obalans i ett elområde – för nog borde det väl vara där det produceras för lite för att räcka till behovet som utbyggnaden av t ex vindkraften borde vara störst? Det där pratet om att ALLT överskott som produceras i norr kommer att ätas upp vill man ska ta slut för man tror att ett framtida lägre elpris bara beror av att vi fortsätter att överskottsproducera i landet. Där kommer en vilja att undergräva den framtida satsningen i norr.
I det andra spåret ser jag det där ”ni kommer ju ändå aldrig att klara av det där uppe i norr”-tugget. ”Satsa på andra saker istället. På andra platser. Typ här, där vi bor”. Det är så förutsägbart att man inte ens borde bli arg. Och ändå blir jag det. Jag blir upprörd över hur liten kunskapen är om varifrån stor del av landets välstånd – oavsett om det mäts i malm eller i människor som flyttat för att utbilda sig - kommer. Jag blir upprörd över tarvliga argument om att det skulle vara för styrelsearvodenas skull som man vill driva framtidsprojekt. Jag blir upprörd över tonen och arrogansen. Men blir jag förvånad?