Väl medveten om att inte alla har möjlighet att jobba hemifrån så försöker jag ändå göra mitt bästa för att följa de restriktioner som finns för att minska smittspridningen. Jag jobbar i den mån jag kan hemifrån, och jag umgås i princip bara med min sambo.
Men efter flera veckors hemma-arbete har jag låtit mig själv förfalla en aning. Att ta på sig jeans när man är hemma har jag aldrig förstått, så mjukisbyxorna har slitits tunna över rumpan av allt sittande. Duscha behöver man ju inte göra lika ofta när man inte träffar andra, inte heller behöver man röra sig mer än de steg man tar mellan datorn, toan, köket och sovrummet.
Det jag kommit fram till efter dessa veckor är att det finns en poäng i att känna att man är ”på jobbet”. Att det skulle kräva en fysisk plats tänkte jag aldrig på tidigare, eftersom jag har ett jobb som går att utföra nästan var som helst.
Men det finns en poäng i att man tvättar håret, borstar tänderna, och tar på sig något man är okej med att andra människor ser en klädd i, innan man faktiskt börjar jobba. Inte bara för det egna psykets (och hygienens) skull, utan även för känslan av att den tiden man är på jobbet är dedikerad till att arbeta och tid man inte är det är till för att vara ledig.
Att känslan av vad som är ens kontor och vad som är ens hem ska blandas ihop är något som arbetsgivare fruktat under den här krisen. Att folk som jobbar hemifrån ska jobba mindre, och att arbetsgivaren inte har samma koll på vad de anställda gör. Att folk får betalt för att slöa på soffan, kolla Netflix och sporadiskt svara på mejl är mardrömmen för alla arbetsgivare med hemma-arbetande anställda.
Men det jag upplevt är snarare det motsatta. När jag vaknar är inte längre dusch och tandborstning det första jag gör. Det första jag gör är att sätta mig vid datorn och kolla mejlen. Sedan gör jag jordens största kanna kaffe, och så jobbar jag. Någonstans vid 13 inser jag att jag inte ätit något. Då värmer jag en panpizza, äter den på fem minuter, och fortsätter sedan jobba.
Vid tretiden kommer jag på att jag fortfarande inte borstat tänderna, så då gör jag det. Eventuellt har jag ett möte över videolänk närmare kvällen och då sprejar jag torrschampo i rötterna för att ge illusionen av en person som faktiskt tvättar håret då och då.
Känslan övergår mer och mer från att ”jobba hemma” till att snarare känna att ens hem är ens arbetsplats. Vilket istället ger känslan av att man är på jobbet alla dygnets timmar, och att man aldrig riktigt får ”gå hem”. Även när arbetsdagen är slut och man ligger i soffan så står datorn där på köksbordet och påminner om att det fortfarande finns obesvarade mejl i inkorgen. Detta är inte sunt, ur något perspektiv.
Arbetsmiljö är, år 2020, ett borttappat perspektiv bland de företag som har den hemma-jobbande medelklassen som anställda. För mig är det ett eget val. Jag får självklart sitta på redaktionen om jag vill, men återigen handlar det hela ju främst om att få ner smittspridningen.
Så just nu får det vara okej, eftersom pandemi råder och vi alla bara gör vad vi kan för att ta oss igenom denna tuffa tid så smärtfritt som möjligt. Men många företag ser nu denna pandemi som en chans att få ner sina lokalkostnader, framför allt i storstadsområdena. ”Det har ju gått bra, det här med att ställa om till hemma-arbete. Då kan vi fortsätta så även efter corona.” tänker man.
Här krävs det att facket säger ifrån på skarpen. För än så länge kanske inte alla känner av denna effekt, (man kanske har mer disciplin än jag, eller byxor av mer slitstarkt material) men om dagen kommer då tusentals människor inte längre har en fysisk arbetsplats att gå till kommer detta ge enorma effekter på det psykiska måendet.