Jag är i de flesta fall lugn som en filbunke. Väger för och emot, tänker innan jag talar. Sambon hävdar tvärtom att min stubin är nästan obefintlig. Och det är klart att jag blir arg, jag också. Tvärarg ibland. Men när jag lurar på vad som triggar mig så har det nästan alltid med orättvisor eller orättvisa påhopp att göra.
För det mesta handlar engagemanget om den lilla människan. Barnet som oförskyllt sätts i situationer som hen varken rår för eller kan rå på. Som vi i vår kommun kan se spåren av på måndagar då köket vet att man måste laga mer mat eftersom alla inte har ätit så bra under helgen. Som i mitt förra ämbete innebar att jag ibland fick kliva in sent på fredag kväll och fatta beslut om ett omhändertagande. Som gör att barnet kanske inte har de bästa förutsättningarna att klara skolan, eftersom det kräver mer än att vara bok-klok.
Själv är jag född med sked i mun. Jag kan självklart peka ut situationer där mina egna föräldrar gick fel – men att jag inte skulle fått mat eller stöttning hemifrån, eller att jag skulle behövt vara den vuxne i rummet när jag var barn – aldrig! Och det har varit viktigt för mig. Jag har fått självkänsla och självförtroende nog för att ta mig för det jag har velat utan att översköljas av tankar om att inte duga. Som jag vet att andra har haft. ”Du behöver ju inte gå i skola för du ska ju ändå inte bli något”. Typ.
Men jag kan också bli riktigt uppeldad över system och strukturer i samhället som hindrar och försvårar. Och jag tänker att där beror det mest på okunskap hos motparten. Sååå många fördomar och förutfattade meningar och rejäla faktamissar som man kan mötas av. Som när jag var liten och folk söderifrån faktiskt inte visste om det fanns vägar här, eller om vi alla bodde i kåtor. Uppfattningen att vi som bor här är lite bakom för annars skulle vi ju tagit oss härifrån. Men också oförståelse för svårigheterna som ligger bakom ett kommunalt uppdrag i en kommun som är stor som halva Belgien men där det bor folk i samma numerär som lätt ryms i Globen, på ena gavelläktaren. Det kan verkligen göra en människa skogstokig och få henne att knyta näven i byxfickan.
Men det hjälper ju inte. Och det kommer inte att hjälpa Norrbotten och Västerbotten i uppdraget att rekrytera 25000 nya människor till de arbeten som skapas. Vi måste ha en plan, och vi måste hjälpas åt. Vi måste själva beskriva hur vi har det och sätta fördelarna i relation till nackdelarna på andra ställen. Och vi måste sluta ställa upp på att avbildas som skogstokiga, kriminella som i en del filmer som gjorts under åren.