Till hennes försvar ska det sägas att den uppgift som Nyamko Sabuni stod inför när hon valdes till partiledare för Liberalerna 2019 inte var lätt.
Hon skulle ta över ett mittenparti som redan i flera år slitits ned – först av att under en lång tid spela andrafiolen till Moderaterna i Alliansen, och sedan genom de halsbrytande manövrer som partiet tvingats till i samband med regeringsbildningen efter valet 2018.
Skolfrågan, som tills alldeles nyligen varit partiets hjärtefråga och som med tiden blivit det enda som väljarna hade kommit att identifiera den tidigare ledaren Jan Björklund med, hade glidit dem ur händerna i takt med att alltfler väljare tröttnat på marknadsskolan och slutat lita på de ständigt upprepade kraven på ordning och reda i klassrummen.
Partiet hade tidigare varit engagerat i såväl försvars- som NATO-frågan – men det enda de hade fått ut av saken var att assistera Fredrik Reinfeldt i den långa nedrustningen av det svenska försvaret, och att de vid det laget i motvind krävde ett svenskt medlemskap i en militärallians som mycket motvilligt leddes av Donald Trump.
Sabunis svar på alla dessa frågor var ett och detsamma: Partiet skulle göra en tydlig högergir, ansluta sig helhjärtat till oppositionen och tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle de verka för att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.
Så skulle partiet återvinna förtroendet bland borgerliga väljare – och kanske kan man här åtminstone konturerna av någonting som liknade en långsiktig plan. I en bred högerallians skulle Liberalerna ha kunnat spela rollen som högerns mänskliga röst.
De skulle kunnat fungera som en balanserade kraft mot de värsta excesserna från Sverigedemokratiskt håll, och åtminstone tala för till exempel jämställdhet och en något mindre drakonisk migrationspolitik– inte helt olikt det sätt på vilket Centern under Reinfeldtåren kallade sig själva för "Alliansens gröna röst."
Den planen föll av två olika orsaker. Den ena var att Liberalernas vindflöjelaktiga agerande under de senaste åren hade skadat borgerliga väljares förtroende till den grad att de var tvungna att styra längre och längre högerut i ambitionen att återställa det. De var tvungna att tala med en hård röst i hopp om att högern skulle höra dem.
Den andra orsaken är att det ledde dem till en fullständigt idiosynkratisk ideologisk position. Hur många väljare finns det egentligen i Sverige för vilka feminismen är en hjärtefråga, men som också kan tänka sig att stötta en regering tillsammans med Sverigedemokraterna? Och som dessutom står för en traditionellt hökaktig utrikespolitik?
Svaret på dessa frågor finner ni i Liberalernas opinionssiffror, och i verkligheten. Ytterst var det nämligen den som satte stopp för det spelteoretiska – drag som Nyamko Sabuni försökte göra med sitt parti. Det är en viktig lärdom för alla dem som tror att politiska partier fungerar som pjäserna i ett parti schack.
Att Sabunis utförande av dem har varit undermåligt är ingenting vi behöver dröja vid. Hon var fel person på fel plats, i fel parti och vid fel tid. Det är inte särskilt konstigt att det till slut blev pannkaka av alltihop – och för oss som står runtomkring, kan vi bara hoppas på att Sverige snart har ett mittenparti mindre att räkna med och bekymra sig om.
Partier består visserligen av förtroendevalda och organisationer – men utan väljare är de inte ett särskilt meningsfullt fenomen.