I fråga om hår har jag en del gemensamt med afrosvenskar. Insåg det när jag lyssnade till Salem Yohannes som föreläste om hårnormer, ett ämne hon undersökt och skrivit en akademisk uppsats om: Don’t touch my hair, A Qualitative Study on Professional Norms and Meanings of Black Female Hair in Swedish Public Administration. Hon har intervjuat afrosvenska kvinnor inom svensk förvaltning för att klarlägga hur svenska hårnormer uttrycks, hur skillnad skapas genom hår och hur normerna påverkar afrosvenska kvinnor. Jag trodde inte det var så illa – men afrofrisyr, inflätningar och dreadlocks bedöms som oprofessionella och icke-önskvärda. Jobbar du på en på svensk förvaltning förväntas du ha rakt hår, gärna i pagefrisyr eller kanske ganska kort, i alla fall om du är över 50.
Sedan lång tid är skönhetsidealet i västerlandet långt rakt blont hår. Detta ideal har omgivits av sexism – ”blondes have more fun” och ”dum blondin”. Jag förstod tidigt att mitt krulliga bruna var fel. Faktum är jag kallades den vita n-personen. Vad gjorde jag inte under uppväxten för att räta ut håret? Jag sov med hårt snört hårnät, rakpermanentade håret, sprayade det (det här var före hårgelens tid) men inget funkade. Så fort det var lite fuktigt ute, som det så gärna är i Göteborgstrakten, kom krullarna tillbaka. Det var en pina och diskvalificerade mig i alla sammanhang där flickors utseende värderades. Inte förrän i 18-årsåldern när en frisör föreslog att jag skulle låta mitt afrokrull vara – hen sa till och med att afro var modernt på 1970-talet – fick jag en smula befrielse.
Min erfarenhet kan naturligtvis inte jämföras med upplevelser av att tillskrivas egenskaper på grundval av sitt hår. Det handlar om rasistiska föreställningar. Kvinnorna i studien upplevde att deras hår väckte negativ uppmärksamhet på arbetsplatsen och de kände sig tvungna att rakpermanenta sig, eller sätta håret i hårt åtstramade knutar, för att passa in och framstå som kompetenta och representativa.
Den politiska dimensionen av afrohår har utforskats mer i USA. Så sent som i våras beslutade amerikanska försvarsmakten om hårkoder. Bland annat klassades afrofrisyr som oprofessionell. Armén fick massiv kritik för diskriminering och ärendet gick ända upp till försvarsministern som krävt att koden omformuleras.
Ursprunget till frågans laddning finns i slaveriet. Slavägare valde ut en person genom att klappa personen på huvudet. Denna gest har blivit sinnebilden av vit överhöghet och svart underordning i USA. Inte helt olikt hur vi i Sverige kan klappa barn på huvudet, också en gest som uttrycker en maktdimension. Därför betraktas det som ett tabu för en vit person att vidröra en afroamerikans hår. I Sverige, som inte har en lika omfattande historisk belastning gällande slaveri, är det inte ovanligt att vita personer tar sig friheten att spontant känna på afrosvenskars hår ”bara för att känna hur det känns”, sa Salem Yohannes.
Det kan vara välvillig nyfikenhet men begrunda vad gesten innebär. Över vilka tar vi oss rätten att känna på deras hår? Hur tänker vi oss att den som vidrörs ska reagera? Bli glad? Hur glad bli du om någon spontant känner på ditt hår på busshållplatsen?
Jag blev inte glad. Jag kände mig utpekad som annorlunda. Som ett konstigt djur som folk tvångsmässigt måste vidröra och kommentera. Det är inte rasism – men ett sätt att markera skillnad och tydliggöra att jag var fel.
Det är ingen slump att jag numera har rakad skalle, så när som på en rosa tofs där bak. Jag väljer själv att inte följa hårnormerna. Folk vill fortfarande klappa mig på huvudet – men nu har jag nått en ålder som anger att de måste fråga först.