Den nionde maj var det Europadagen. Det är en sällan uppmärksammad dag i Sverige, men i år har jag funderat särskilt på vårt europeiska samarbete. Vart är det på väg? Hur är status för den europeiska unionen?
Sverige har varit med i EU sedan början av nittiotalet. Det har med andra ord varit självklart närmare trettio år, och alla vi som vuxit upp under den tiden har aldrig känt till något annat. För mig känns det självklart att vi ska vara med, ändå finns det förstås fortfarande EU-mostånd. Det talas ofta från sådant håll om att Sverige är netto-betalare, att vi ger mer än vad vi får tillbaka. Jag brukar försöka påminna dessa om att även om Sverige är netto-betalare så är Norrland det icke.
Vi i norra Sverige får ut mer av det svenska EU-medlemskapet än vad vi få och glesbodda skattebetalare här uppe bidrar med. Det ska vi komma ihåg. Men det finns också det andra perspektivet, det som faktiskt inte bara är plus och minus i sifferblocken. För varje krona vi betalar till det gemensamma får vi ju alla ut något av.
Inrikes betalar vi skatt och för det får vi alla tillgång till vård, skola och omsorg. Även om just jag, som är närmare trettio år, frisk och inte har några barn, kan inse att jag är ”netto-betalare” till det svenska skattesystemet så gör det mig ingenting. För jag vet att jag mår bättre i ett samhälle där de som har det sämst ändå har det rätt bra. Jag är genuint glad över att vi bor i ett land där de flesta av oss är överens om att det är värt de pengar det kostar för den enskilda att göra samhället så bra som möjligt för kollektivet.
Det är lätt att klaga på hur mycket man själv bidrar med, särskilt om man själv inte är rikast i stan, utan att fundera över vilka effekter det ger hela tiden. Alla som arbetar betalar skatt, stundvis mer än vad vi kostar, men värdet av det vi får ut är långt högre. Att alla i någon mån har det helt okej.
Jag önskar att fler kunde se på EU på samma sätt. Att även om Sverige betalar mer än vad Sverige får ut i pengar tillbaka, så är värdet på det vi får ändå långt mycket högre. Vi har en kontinent som varit fri från krig i snart hundra år tack vare EU. Vi har öppna gränser för alla EU-medborgare, som möjliggjort resande över landsgränser som berikar vårt kulturella intag och våra erfarenheter. EU ställer också krav på demokrati, en inte så liten grundläggande sak för fred och välstånd.
Därför oroar jag mig också nu för hur det ska gå. Pandemin har gjort oss alla mer protektionistiska. Inte på det sätt som flyktingkrisen 2015 gjorde, då det förvisso fanns länder som inte ville ta ansvar för det gemensamma mottagandet och som stängde sina gränser av tydligt rasistiska och populistiska skäl. Att ”skydda” sitt eget lands välstånd blir upprörande när det pågår en humanitär kris som knackar på portarna. Men när det är virus man skyddar sig från är det mer begripligt att stänga gränser och se till sitt eget.
Det har varit naturligt under corona-pandemin att stänga gränser och fokusera inåt. Men jag hoppas för allt i världen att detta inte blir en ny standard för hur vi agerar gentemot vår omvärld. Redan när det pratades om en budget på EU-nivå för att få igång ekonomin efter krisen muttrades det, och denna gång inte bara från de klassiska populisterna. Det finns en ovilja till att betala till någonting gemensamt när man själv har det tufft nog på egen hand. Samtidigt som vi ju egentligen vet att när våra grannar har det bra så får vi det också bättre. Att alla i någon mån har det helt okej gör allas tillvaro bra. Jag hoppas att vi fortsätter värdesätta det.