Ni vet hur det är. Man möter någon, pratar lite allmänt, frågar hur det går för barnen, och så kommer man in på samhället och vart det är på väg. Och sen hamnar samtalet i skjutningar, no-go-zoner, gängbråk och om man som svensk verkligen kan vara säker när man går ut. På en gång vill jag göra klart att varenda skjutning är en för mycket. Det är en tragedi att en människa dör, att hen ofta är ung och att det gått så fel. Men håll det i minnet, bara för en stund, och fundera på varför det alltid kommer upp och hur rimligt det är att vi pratar så mycket om skjutningar och så lite om annat som är galet. För det finns nånting i detta som provocerar mig. Och jag tror att det har med två saker att göra:
Det ena är vem som bestämt att vi ska prata om just detta. För grejen är att om några stycken bestämmer sig för att alltid prata om de här frågorna, som väcker oerhört mycket känslor, och några till hakar på, så slukar de här frågorna jättemycket luft. För det är klart att alla vill hitta lösningarna. Frågan är bara vilka de egentligen är? Och hur vi ska ha kraft över till att prata om det långsamma arbetet när fler och fler kräver snabba lösningar? Det andra är proportionerna. Och återigen – läs ovan. Men fundera också en stund på den här siffran: 90-95% av allt dödligt våld är självmord. Borde då inte debatten handla mer om det? Borde vi inte prata mer om psykisk ohälsa och om att få vård när man mår dåligt?
Politik handlar om reformer. De tar tid. De flesta vet det, men de skräniga vill inte lyssna. Man vill ha sänkt bensinpris NU. Man vill att elen ska kosta mindre NU. Och man vill att de som skjuter ska sättas i fängelse NU. De skräniga är de som finns i vartenda kommentarsfält, i radions Ring P1 och runt fikaborden. Mot dem är det svårt att komma med argument som handlar om reformer utan att bli sedd som en som har mist kontakten med verkligheten. Men nog önskar jag att vi kunde prata om annat som har betydelse, också.
Gängskjutningar eskalerar när gängen saknar ledare - därför att polisen och domstolarna kunnat göra sitt jobb och satt dem i fängelse, och när respekten för människor omkring minskar men också när fler tycker det är rimligt att bli kränkta över minsta småsak och ska ge igen - när respekt används som nånting som man har rätt att kräva och inte nånting som man förtjänar. Betyder det att gängskjutningar är nånting som vi borde vara rädda för i Arjeplog? Hur kan det komma sig att jag bara senaste månaden träffat flera som tar upp det som ett exempel på oro över vart landet är på väg?
Det har med mediautrymme att göra. Och med människans oförmåga att skilja utrymme i media från hur verkligheten ser ut. Medierna speglar nyheter. ”Hund som bet brevbärare” får inget utrymme men om brevbäraren biter hunden så blir det rubriker. Vilket tror du är vanligare?
Tidöavtalet säger att straffen ska bli strängare så att fler hamnar i fängelse. Samhället måste investera i nya fängelser för att kunna hand om dem som ska sitta där. Det kanske är nödvändigt, det finns folk som kan bedöma det bättre än jag kan. Men bara tänk tanken att kommunerna skulle få använda samma pengar till resurser att ta hand om de som det håller på att gå snett för. Och tänk tanken att regionerna skulle ha resurser att ta hand om alla som lider av psykisk ohälsa. Och fundera sen på vad som skulle hända om vi pratade mer om det i kommentarsfälten, i ring P1 och kring fikaborden…