Jag vet inte om det är för att vi går mot val som nyheterna i tidningarna och i radio fylls av människor som går ut med att de inte längre alls vill vara politiskt aktiva eller att de byter parti. Klart är i alla fall att det i de allra flesta fall tycks vara en eller annan konflikt med andra som ligger bakom. Mer sällan handlar det om någon som helt plötsligt kommit till insikt om att de haft fel och behöver lägga lite tid på att tänka om av den orsaken, inte när man skrapar lite på ytan i alla fall. Konflikter finns så klart i alla partier och det är tacksamma nyheter som många kastar sig över. Som gammal politiker kan jag mycket väl relatera till stunder när partiet inte alls haft samma uppfattning som jag. Där och då har jag såklart haft ett val. Är det en tillräckligt allvarlig fråga som gör att jag måste tänka över om jag alls kan följa resultatet av en omröstning som går emot mig eller är detta något som jag faktiskt – i demokratins namn – får lov att svälja? Jag har hittills alltid svalt, för hur skulle demokrati annars fungera, om inte medlemmarna i ett parti får bestämma vilken linje som ska gälla?
Svårare är det kanske om man inte känner att man har förtroende bland sina egna och jag tänker att de egna resonemangen, de som pågår i det egna huvudet, förmodligen beror på vilken självbild man har - hur man själv bedömer sitt värde. Andras brist på förtroende kan ju antingen bero på att de inte fattat hur bra jag är eller faktiskt om att jag, i de diskussioner som förs om hur jobbet ska göras, måste backa. Det är klart att det svider när man känt att man inte riktigt nått fram och folkets eller partikamraternas dom faller. Det finns såklart tillfällen då personer hudflängs av märkliga och konspiratoriska skäl som inte har ett dugg med varken rättvisa eller rättrådighet att göra, vilket är förfärligt, men jag tycker att det ändå är märkligt ofta som avgångar resulterar i att man helt plötsligt står till förfogande för val till ett helt annat parti, eller att man gör allt vad man kan för att sprida dynga om vilket dåligt parti man kommer ifrån. Jag menar – har jag nu helt plötsligt, precis samtidigt som förtroendet för min egen person sviktar, kommit till sans och vett och insett att jag egentligen aldrig trodde på det jag sa och gjorde förut? Och att om jag bara får en ny plats, i ett annat parti, så ska ni få se!
Den stora smällen tar politiken som helhet. De som inte är särskilt intresserade tycks nämligen främst ogilla två saker. Det ena handlar om när någon inte klarar av att ge ett rakt svar på en fråga utan hela tiden försöker prata om nånting annat istället. Det andra handlar om att politik verkar vara samma som bråk. Det första håller jag med om. Jag har t ex slutat se partiledardebatter, jag har annat att göra med min tid. Det andra är mer komplicerat eftersom det i grunden ofta handlar om att försöka visa på skillnaden mellan partierna, men ofta blandas ihop med personkonflikter, avhopp, vem som får gå på vilken fest och vem som säger gräsligast saker i en lördagsintervju och det är inte alltid som människor då bryr sig om vem som sa och vem som gjorde, skulden för bråken blir allas.
I grunden trattar alltihop ner till att respekten för politiken som område får ta smällar som egentligen är oförtjänta, som enskilda, ofta makthungriga människor rår för och som inte har särskilt mycket med viljan att bygga ett likvärdigt samhälle där alla får samma möjligheter. Och det är synd.