När Åkesson visslar är Kristersson tvungen att hoppa

När beskedet att Sverige ansöker om medlemskap i den transatlantiska försvarsorganisationen NATO kom, levererades det tillsammans av statsminister Magdalena Andersson (S) och oppositionens ledare Ulf Kristersson (M). 
Det var ett symboliskt viktigt sätt att göra det på – och på denna ledarsida tog jag det som ett tillfälle att uttrycka en önskan om en utökad förståelse och ett större gemensamt ansvarstagande för landets bästa från regering och opposition.
Gudarna ska veta att det är någonting Sverige behöver. Vi behöver en regering och riksdag som inte bara drar åt samma håll, utan också respekterar varandras ansvarsområden och som sköter särskilt områden som säkerhetspolitik och budgetprocesser på ett sätt som inger trovärdighet. 
Det är också någonting som väljarna vill ha. Efter en sällsynt rörig mandatperiod finns det väl knappast någon som önskar sig en ny, mer eller mindre obegriplig, regeringskris tre månader innan det är dags för landet att gå till val. 
Jo – det fanns ju förstås några som önskade sig detta. Närmare bestämt högeroppositionen, som tog tillfället i akt att ställa till med en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S).
Faller han, måste naturligtvis hela regeringen falla – och det är faktiskt svårt att veta var man ska börja lista allt det som är galet med detta agerande från Ulf Kristerssons sida.
Ska vi börja med att säga att det är en dålig idé att i detta läge försöka avsätta den minister som är ytterst ansvarig för till exempel Säkerhetspolisen, eller med att undra hur rimligt det är att göra det tre månader innan väljarna får chansen att säga sitt i ett val?
Att Moderaterna med riksdagens nuvarande sammansättning dessutom ser till att det beslutet ytterst hamnar hos den politiska vilden Amineh Kakabaveh kan inte beskrivas på något annat sätt än att Kristersson av taktiska skäl är fullt beredda att spela roulette med svensk säkerhetspolitik.
Kanske kan man också tillägga att denna situation knappast gör de känsliga förhandlingarna som pågår med Turkiet lättare – och att det vore djupt ansvarigt att låta landet i just detta läge styras av en övergångsregering.
Ulf Kristersson fick en inbjudan av regeringen, och lovade att vara med och ta ansvar för att lotsa landet genom den svåra och känsliga process som en svensk Nato-ansökan är. Han skulle spela rollen som en vuxen och ansvarstagande oppositionspolitiker – men lyckades tyvärr inte hålla masken längre än en kvart.
Att Ulf Kristersson sviker löften han har givit är inte något nytt – det har han under sina år som partiledare gjort till någonting av sin paradgren. Men detta måste ändå vara någon typ av svenskt rekord i både dubbla budskap och kortsiktighet. 
Vad var det då egentligen som hände? 
Jo – misstroendeförklaringen lades fram av Sverigedemokraterna, som under de senaste månaderna har hamnat på politikens skuggsida och tappat i opinionsmätningarna. Och eftersom SD numera är Moderaternas främsta konkurrenter vågar Moderaterna helt enkelt inte rösta emot, och riskera att verka mindre kritiska till regeringen än vad Jimmie Åkesson (SD) är. 
Det är ett så tydligt exempel som något på hur den svenska högern har radikaliserats, och på att Moderaterna inte behöver sitta i samma regering med Sverigedemokraterna för att vara tvungna att dansa efter deras pipa
När Jimmie Åkesson visslar är Ulf Kristersson helt enkelt illa tvungen att hoppa – även om det han står framför råkar vara ett politiskt stup.
Det är tyvärr lika förutsägbart som det är ansvarslöst.