Vad rörde sig i rasbiologen Herman Lundborgs huvud när han inledde en kärleksaffär med den samiska kvinnan Maria? Och fick en son som han första inte erkände, men senare, i samband med att han också gifte sig med Maria. Hur tänkte han? Frågan ställs i den viktiga dokumentären Hur gör man för att rädda ett folk? av Maja Hagerman som finns på SVT Play.
Var det så att han, efter idoga mätningar och klassificeringar av en mängd människor med syfte att renodla den ”svenska folkstammen”, kom fram till att det egentligen inte finns olika människoraser? I så fall måste det varit omöjligt för honom erkänna det offentligt, han som vigt sitt yrkesliv åt att försöka fastställa att bland annat samer var en lägre människoras.
Eller var det en maktgrej? Tyckte han att han, som herrefolk, kunde erövra en samekvinna, att hon fanns där för honom att exploatera? Det var också så att han i rasbiologiska, särskilt tyska, kretsar åtnjöt hög status och prestige. Hans gelikar måste ha trott att han var galen som gifte sig med en samisk kvinna. Det här måste ha varit ett svårt dilemma för honom, en inre konflikt. Och vad kände och tänkte hon? Blev de kära i varandra på riktigt? Vad hände med barnet?
Sverige var först i världen med ett rasbiologiskt institut som placerades i Uppsala 1921 under ledning av Herman Lundborg. Ibland låter det som om det var inledningen på Sveriges mörka förflutna som kategoriseringsfixerad nation. Visserligen var institutet en inspiration för Hitlertyskland men i Sverige hade rastänkandet rötter längre tillbaka. I min magisteruppsats i vetenskapsteori, Statistiken dubbla potential – frigörelse eller förtryck? skriver jag om bland annat moralstatistiken som etablerades redan på 1830-talet. Förutom kön och ålder statistikfördes där uppgifter om bland andra ”lappar”, ”tattare”, mosaiska trosbekännare, ”främmande icke-mosaiska religionsförvandter” samt ”blinda, döfstumma och bräckliga” personer indelade i olika ”stamförhållanden”. Moralstatistiken uppehöll sig framförallt vid sådant som betraktades som avvikande från det som ansågs normalt, eftersträvansvärt och önskvärt bland befolkningen. Under samma tidsperiod växte idén om en ”genomsnittsmänniska” fram, myntad befolkningsstatistikern Adolphe Quetelet, som hade band till Sverige. Ur den formades tankar om normalitet och avvikelser.
När rasbiologiska institutet grundades fanns en robust befolkningsstatistik i Sverige. Faktum är att regeringen, inför riksdagsbeslutet om rasbiologiska institutet, betonade Sveriges lämplighet för rasbiologiska studier, just på grund av statistikens och kyrkobokföringens detaljrikedom i fråga om släktband och klassificering.
Eugeniken – rasbiologin – sågs som en vetenskaplig verksamhet som skulle bidra till att bygga en stark nation, som ett led i ett socialpolitiskt reformarbete. De ”avvikande” skulle bort och en ”frisk homogen folkstam” förädlas fram. Tankegodset kom framför allt från socialdarwinismen. Så blev det aldrig men idéerna bidrog till självbilden om det ”etniskt enhetliga” Sverige, vilket är en seglivad myt. Ibland sägs att det i Sverige är så trögt med integration och mångfald på grund av att landet varit så ”etniskt homogent”.
Det enda trösterika jag kan se med 1800-talets moralstatistik och Hermans Lundborgs rasbiologiska mätningar är att de visar att Sverige under lång tid varit ”mångkulturellt” och blandat på alla sätt och vis. Till det kommer att väldigt många ”gammelsvenskar” har erfarenhet av emigration, åtminstone några släktled tillbaka. Vi vet att stora grupper av människor har förflyttat sig och förflyttar sig av olika skäl.
Så formas världen.