Möten måste vara mer än att säga vackra ord i samma rum

Mycket av vårens politiska diskussioner har kommit att handla om vilken roll resten av världen spelar för Sverige – och i förlängningen också vilken roll vi kan spela i den.
På det försvarspolitiska området har förskjutningen varit störst – där har vi övergivit den alliansfrihet som legat till grund för våra internationella relationer i flera årtionden, till förmån för ambitionen om ett aktivt deltagande i det transatlantiska försvarssamarbetet.
Men det som har hänt under våren har även fått andra konsekvenser för såväl den direkta som indirekta svenska utrikespolitiken. Det är ett faktum att hotet från Ryssland har svetsat samman den Europeiska Unionen, och gjort såväl dess syfte som dess fördelar tydligare för alla. 
Tråkigare att rapportera är att regeringen för att finansiera det förväntade mottagandet av flyktingar från kriget i Ukraina beslutat att använda pengar från biståndsbudgeten.
Det är helt och hållet i sin ordning enligt internationella överenskommelser och säkert ett klokt steg för att öka acceptansen för flyktingmottagande – för att inte riskera en sådan radikal omsvängning som skedde efter flyktingkrisens 2015 – men konsekvenserna av beslutet är likafullt tråkiga.
Det handlar om mångåriga projekt med goda resultat som kommer att behöva skalas ner eller i vissa fall försvinna fullständigt – och vi ska heller inte hymla med att den svenska biståndspolitiken enbart kommer mottagarländerna till del. 
Den är en central del av Sveriges försök att påverka världen i vad vi uppfattar som en positiv riktning, och dess generositet har gjort oss till en viktig spelare i länder som verkligen har varit i behov av det. 
Det gäller inte minst biståndet till den pågående klimatomställningen – och på just miljöområdet blev det under den föregående veckan tydligt både vilken roll Sverige har spelat historiskt, och vilken roll vi även i fortsättningen kan spela.
Till den svenska huvudstaden anlände tunga namn som FN:s generalsekreterare Antonio Gutierres och det amerikanska klimatsändebudet John Kerry för att delta i klimatkonferensen ”Stockholm plus femtio” som den svenska regeringen stod värd för.
Det aningen otymplig namnet kommer sig av att det var i Stockholm för femtio år sedan som FN:s allra första miljömöte någonsin hölls – och då som nu var invigningstalaren en socialdemokratisk partiordförande och statsminister. 
Den gången hette han Olof Palme – idag heter hon Magdalena Andersson. 
Och om det möte som hölls för femtio år sedan resulterade i grundandet av såväl FN:s miljöprogram Unep som Världsmiljödagen, så är det denna gång ännu mer tydligt att man inte kan hålla ett sådant här möte enbart för att sitta och säga vackra ord i samma rum.
Det görs nämligen alltför lite för att hejda klimatförändringarna – och trots alla fina utfästelser som görs, finns det inget land och organisation som kan ställa de länder som bryter emot sina klimatlöften till svars.
På den punkten kan Förena Nationerna – som tyvärr har förlorat mycket av sin säkerhetspolitiska betydelse – vara en nyckelspelare, och i det finns det faktiskt en både stor och viktig roll för Sverige att spela på den internationella scenen.
Men för att vi ska göra det krävs det att vi själva först uppnår de mål som vi har satt ut för oss ¬– och där ligger vi faktiskt inte så långt fram som man hade kunnat hoppas. 
Därför borde den gröna omställningen vara nästa mandatperiods allra största prioritet – i både in- och utrikespolitiken. Där kan ett gott föredöme nämligen förvaltas, och bli till ett gott ledarskap.