En sak som är viktig att minnas när man läser rapportering om opinionsmätningar är att de bara sällan säger någonting om framtiden.
De är ögonblicksbilder av stämningen i väljarkåren just nu, och dessutom är de inte särskilt exakta sådana; felmarginaler finns till av en anledning, och med nio månader kvar till ett val finns det ingen anledning att stirra sig blind på de exakta siffrorna partier och olika koalitioner just nu har.
Det är en hel valrörelse kvar – och det är i valrörelsen som det här valet kommer att avgöras. Det sannolika är dessutom trots allt att vem som än får i uppdrag av talmannen att bilda en regering i höst kommer att ha ett komplicerat pussel att lägga, och ett hårt arbete för att uttyda vilken politik väljarna den här gången har valt att ge ett mandat.
Med allt det i åtanke bjöd Sveriges Radio Ekots sammanvägning av opinionsmätningar som publicerades under tisdagen på intressant läsning – den starka trenden för Socialdemokraterna fortsätter, samtidigt som Moderaterna får se sig passerade av Sverigedemokraterna som landets näst största parti.
Det är intressant eftersom det förstärker en tendens som har varit tydlig i tidigare mätningar och eftersom det bekräftar ett intryck man kan få även på andra håll; att Magdalena Andersson (S) har stått för en solid debutvinter som statsminister, och att Ulf Kristerssons höga tonläge hittills inte har väckt väljarnas förtroende.
Det är också en tydlig illustration av den svåra situation som det högerkonservativa blocket har satt sig igenom att enbart tävla om vem som kan vara hårdast i kriminalpolitiken och vem som kan hundvissla högst i invandringsfrågan; varken KD, M eller SD gör något allvarligt försök att attrahera väljare som står en centimeter utanför det egna straffområdet.
Sammantaget utgör det här ett allvarligt problem. Det innebär nämligen att det bara är ett av blocken som står för en positiv bild av Sverige och framtiden, och som går till verket med att våra samhällsproblem med någonting som liknar gott humör och optimism.
Under den tid som svensk borgerlighet arbetade tillsammans i Alliansen talade de gärna om frihet, om möjligheter för vanligt folk och om företagande som skulle få Sverige att växa. Deras metoder för att nå dessa mål var visserligen alltid desamma – att privatisera och montera ner trygghetssystemen och sänka skatterna – men genom att erbjuda en annan vision för framtiden och för Sverige lyckades de under många år både sätta press på Socialdemokraterna och regera landet.
Alla sådana ambitioner och visioner tycks den nya, högerkonservativa opinionen ha övergivit. De är inte i närheten av att kunna presentera ett trovärdigt regeringsalternativ, och den bild av framtiden de erbjuder är enbart ägnad åt hårdare tag, misstro mellan olika grupper i samhället och kulturreaktionära reflexer.
Det säger sig självt att det inte utgör ett särskilt attraktivt politiskt alternativ, och Moderaterna borde vid det här laget på allvar fundera på vilken politikutveckling de egentligen har ägnat sin tid i opposition åt.
Har Ulf Kristersson varit så upptagen av att sticka upp fingret i luften och tänka på hur han till vilket pris som helst ska bli statsminister, att han har missat att den kamp han för snarare är mot Jimmie Åkesson om vem som ska leda högeroppositionen nästa år?
Det kanske inte spelar någon större roll. Vi kan vara lugna med att Moderaterna kommer att hitta någon att göra det jobbet åt dem, om inte Kristersson klarar det.