Idag skulle min pappa ha fyllt sjuttiotvå år, men vi förlorade honom till cancer i mars 2018. Jag tycker alltid det är svårt att prata om och skriva om min pappa, och fastän jag klarar av vardagen alldeles utmärkt och har gjort det egentligen hela tiden så kan jag totalt bryta ihop när jag kommer att tänka på honom.
Jag tror att det är det som är grejen med sorg. Den går inte över, men den kan gå att leva med, så länge man själv finner sina egna sätt att hantera den. Mitt sätt är att trycka bort tankar ibland, fastän han nog hade tyckt att jag borde tänka på honom oftare.
Pappa var politiker och van vid strålkastarna riktade på honom. När jag nyss flyttat till Piteå snubblade jag över en bild på Facebook där han står på Rådhustorget och håller tal, detta inför EU-valet 2014. Det värmde mitt hjärta att se att även om han nu förstås inte kan veta att jag bor i Piteå sedan två år tillbaka så har han ändå varit här och talat för Piteåborna. Lite som jag gör nu, fast i skrift.
Politiken har alltid varit ett stort intresse i min familj, och när saker sker på det politiska planet vill jag ofta ringa pappa och fråga vad hans tankar är om det. Det är konstigt. Jag kan tänka mig att ni som läser ledarsidan tänker att ”Kata verkar säker på sin sak” men jag gillar att bolla tankar med andra innan jag skriver ner dem. Och mitt bästa bollplank har alltid varit min pappa.
Bilden här ovan är från TT, tagen när pappa satt i Europaparlamentet. Han var väldigt duktig. Det var bland annat han som lade grunden för de nya cabotage-reglerna som nuvarande europarlamentariker Johan Danielsson (S) rodde i land nyligen och som garanterar bättre arbetsvillkor för lastbilschaufförer som kör inom EU. För mig blir det konstigt i mitt jobb sådana gånger. Skriva ”Jens Nilsson” på ledarsidan som att jag inte kände honom.
Pappa hade också alltid jeans och röda hängslen. Det är mycket ovanligt innanför Europaparlamentets blänkande glasväggar. Bland dyra kostymer satt min pappa där. Jag kan känna igen mig i det också. Att göra ett statement av att inte passa in. Det är lite rockigt, uppkäftigt. Det säger: ”Min röst spelar lika mycket roll som din, även om vi har olika bakgrund” och i politiken är det så himla viktigt. Jag är nästan malligt stolt över honom.
Trots att jag inte alltid orkar tänka på pappa så tror jag att han hade haft förståelse för det, om jag hade kunnat förklara att jag gör så för att det gör för ont annars. Men en dag som hans födelsedag är det omöjligt att låta bli att bli påmind. Pappa älskade födelsedagar lika mycket som barn gör, och ville exempelvis gärna bli väckt med frukost på sängen.
Min sambo, som inte hade koll på att idag är pappas födelsedag (vilket jag inte heller förväntar mig för jag pratar ganska lite om sådant) kom in med frukost på sängen till mig just idag. En gullig och, från min sambos sida, ganska ovanlig gest. Genast började ju jag gråta såklart.
Jag var tjugofyra år när min pappa gick bort. Många skulle nog vara överens om att det är en alldeles för ung tid att förlora en förälder, men samtidigt knycker sjukdomar och olyckor våra nära och kära ifrån oss hela tiden. Du som läser detta just nu har säkert varit med om det. Om du inte har det kan jag säga att det inte finns något sätt att förbereda sig på det. Livet är så orättvist ibland. Men man överlever, och det är ganska coolt. Jag är stark. Och det är alla andra också som varit med om att någon de älskar tagits ifrån dem. Vi är starka.