När Isabella Lövin (MP) meddelade att hon planerar att avgå började jag förstås fundera över vem som skulle kunna efterträda henne. Flera ledarsidor runt om i landet spekulerade i detsamma. De flesta landade också i detsamma, nämligen att bäst vore Alica Bah Kuhnke (MP) men att det heller inte är troligt att hon skulle lämna sitt uppdrag som europaparlamentariker för att bli språkrör.
Däremot satt jag också längre än rimligt och funderade på vem som ens är Miljöpartiets manliga språkrör just nu. Jag kom vagt ihåg att Gustav Fridolin kan ha avgått, men jag kom inte ihåg när det var eller vem som efterträdde honom. När jag slutligen kom på att just ja, det är ju han Per Bolund kom även den insikten med en axelryckning.
Miljöpartiet har på fler än ett sätt känts irrelevanta ett bra tag. När man pratar om regeringen tänker nog de flesta på Socialdemokraterna. Nu när LAS-förhandlingarna ännu en gång blivit ett brännhett ämne är det S som ska stå till svars gentemot Vänsterpartiet och samtidigt försvara överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna. Miljöpartiet känns liksom bara med på ett hörn i politikens hetaste debatter, trots att de sitter i regering. Vilket är helt sjukt.
Detta blir ännu mer knasigt när man ser tillbaka på tiden då regeringsförhandlingarna pågick som mest, hösten 2018, och Miljöpartiets viktigaste krav var att just få sitta i regering. Det är förstås ett av skälen till att de är en härlig samarbetspartner för S, då exempelvis Vänsterpartiet historiskt sett alltid hellre suttit och argat i opposition men ställt krav (och således fått igenom sin politik) från den positionen. Men även om MP:s viktigaste fråga hösten 2018 var att få sitta i regering snarare än att få igenom sin egen politik så kräver det att man når över fyra procent i riksdagsvalen, för det går inte att sitta i regering när man trillat ur riksdagen.
Det är också ett varningstecken när inte ens jag, som ändå ägnar alla dygnets vakna timmar åt politik, på rak arm kommer ihåg vem som är språkrör. Och här kanske problemet är just grejen med att ha språkrör. För Miljöpartiet har ju två språkrör istället för en partiledare, och även om man kan tycka det är fint med delat ledarskap så innebär ju detta att varje språkrör får hälften av tiden, utrymmet och chansen att sätta sig på minnet hos vanligt folk.
Av alla dessa skäl är det avgjort viktigt att Miljöpartiet får ordning på sitt väljarstöd. Och det kräver delvis att formulera politik som kan fånga upp framför allt förstagångsväljare bland alla Sveriges Greta Thunberg. MP har enormt mycket att hämta hos den aktivistiska ungdomen och för det krävs politik med innehåll, inte bara regeringsposter.
Därtill måste Miljöpartiets nya språkrör efter Lövin vara någon som nästan egenhändigt klarar av att vända denna skuta. Som kan vara tydlig, som hellre uttrycker orimliga krav än lägger sig platt, och som är en ledare folk vill sluta upp bakom. Och här kommer problematiken med språkrör in. Ett alternativ kanske skulle kunna vara att inte välja en efterträdare efter Lövin utan låta Per Bolund vara partiledare solo.
Per Bolund gjorde bra ifrån sig under partiledardebatten förra söndagen. Han fick gå in i en duell mot Jimmie Åkesson (SD) och skötte sig bra. Åkesson är en vass debattör och gjorde rent objektivt bäst ifrån sig, men jag skulle gissa att de miljöpartister som tittade tyckte att Bolund var riktigt bra. Jag sträcker mig till bra. Men det är också nog bra för Miljöpartiet i det här läget. Bolund har potential att kunna vara en enande kraft, om han får nog mycket utrymme.