Denna vecka har jag ägnat kvällarna åt att leda utfrågning av kandidater till S-Kvinnors förbundsledning, under ett öppet möte för alla förbundets medlemmar. S-Kvinnor är Socialdemokraternas kvinnoförbund, och sådana har de flesta politiska partier oavsett politisk färg. Idén är förstås delvis att ett kvinnoförbund kan driva på inom vissa politiska områden. Ordförandekandidaterna lyfte flera under min utfrågning. Exempelvis att motverka mäns våld mot kvinnor samt att jobba en jämställd arbetsmarknad och jämställda pensioner.
Det är den ena delen. Den andra är organisering. Samtliga riksdagspartier i Sverige vill ha jämställdhet, även om deras politiska förslag för att uppnå sådan ser extremt olika ut. Men alla är vi produkter av samhället vi lever i, och det finns mycket som sitter i oss sedan barnsben när det kommer till roller och normer. Jag kan bara tala för min egen erfarenhet inom Socialdemokraterna, men om någon nu vill hävda att det ser annorlunda ut i andra partier lurar de sig själva.
Kvinnor har automatiskt mindre talartid på möten. För kvinnor lär sig systematiskt att inte ta plats och inte förlänga samtal som redan gått över tiden. Medan män, å andra sidan, är vana utrymmet kvinnor lämnar och inte tänker på att samtalet gått över tiden och folk vill gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Det finns förstås både kvinnor och män som avviker från dessa normer, men generellt är det ändå så det ser ut.
Att organisera sig i kvinnoförbund är därför en trygg plats, för alla som identifierar sig som kvinna, att diskutera politik och samlas i sin frustration. Ilska känner vi alla ibland, både gentemot våra politiska meningsmotståndare men tyvärr stundvis även mot våra egna kamrater. Lite som i en relation, ibland är man ju sur på sin partner även om man älskar hen.
Dagen innan den första utfrågningen gick jag en lång promenad runt stan med en vän som också är kvinna och socialdemokrat. Och vi pratade och pratade och pratade. Om alltifrån hur ojämlik vården kan vara, om hur lite forskning som skett på exempelvis förlossningsskador på grund av politiska prioriteringar genom tiderna, om att regeringen faktiskt nu tillfört mer pengar till just det men att vi ändå känner frustration över att kvinnor haft rösträtt i hundra år men Sverige fortfarande är långt ifrån jämställt.
Och vi blev mer och mer arga. Men vi skrattade också. För att vi kände en ömsesidig känsla av att bli stärkt i samtalet med den andra. Ilska kan göra en uppgiven om man känner den ensam. Men ilska kan också ge energi, om man känner den tillsammans med någon annan. Den energin gör att man fortsätter orka kämpa. Det är det fina med att vara S-kvinna. Det är det som är organisering.
Jag tror att samtliga kvinno-förbund, oavsett politiskt parti, också kan vara vägen för kvinnor in i politiken. Tidigare har jag tänkt på det som ett separatistiskt forum för de som redan är med i partiet, men jag tänker att det kan fungera på motsatt sätt. Så fungerar ju ungdomsförbunden. Unga går med i ungdomsförbunden, och senare partierna. Jag hoppas kvinnoförbunden kan fungera på samma sätt, och vara en väg in i politiken (som, om vi ska vara ärliga, är rätt gubbtungt) som ger energi. Gudarna ska veta att politiken idag behöver ännu mer kvinnligt perspektiv.