Härom dagen fick jag ett mejl från en läsare som undrade hur jag ställer mig till att lyssna på en artist för musikens skull, trots att man kanske inte håller med om personens värderingar. Hen tog ett band som ofta kopplas till nynazismen som exempel, och om jag var ett fan av den musiken skulle jag väl antagligen inte skryta med det direkt. Men frågeställningen är ändå intressant.
Det för tankarna till debatten om gangster-rappen, som pågått länge men som blossat upp igen de senaste veckorna. Bör musik som romantiserar en kriminell livsstil förbjudas? Bör radiostationer undvika att spela musik av artister dömda för brott?
Någonstans kan man göra det enkelt för sig och hävda att konst och politik inte hör ihop. Det vet dock alla som konsumerat någon form av konst inte stämmer. Musik, tv-program, böcker, ja all populärkultur, är en spegling av samhället vi lever i. Men de formar oss också, eftersom konst uppmuntrar oss till reflektion. Därför bidrar konsten till hur vi skapar våra egna värderingar och tankebanor.
Jag väljer inte artist att lyssna på baserat på mina politiska åsikter. Jag gillar popmusik man kan hopp-dansa till. Däremot tycker jag att den bästa musiken också är den som är politisk, så som Lady Gagas låt ”Born this Way”. Den är en svängig låt man vill dansa till, men texten har också en mening som jag står bakom och tycker är viktig.
När artisten Miley Cyrus, som jag också lyssnat mycket på när jag var yngre, gick ut hårt med att hon var cannabis-förespråkare valde jag som konsument att inte lyssna lika mycket på henne. Inte för att hennes musik var sämre på något sätt, men för att jag inte ville stötta henne och de värderingar hon stod för.
I grund och botten spelar det roll att vad artister gör av de plattformar de blir givna i och med sin musik. Detsamma gäller för alla former av kulturutövare. Det är också upp till oss som konsumenter att avgöra vad vi vill stötta och inte. För det går att hävda att konsten och personen bakom den ska skiljas åt, men varje gång du lyssnar på en låt av en artist går ju pengar till den artisten och då måste ju du som konsument fundera på om du vill ge den personen med de värderingarna dina pengar.
Innehållet i gangster-rap kan på många sätt romantisera en kriminell livsstil, men också ge uttryck för en sorg och desperation i delar av vårt samhälle och vår kultur. Den är ärlig på det viset, och det är förstås bekvämt att påstå att om man bara förbjöd musik från att handla om sådant som droger och vapen skulle bruket av dessa också försvinna. Det är inte sant. Det konsten gör är att spegla samhället och sätta ord och ljud och bild till en känsla.
Så hur ska man då förhålla sig till kultur och kulturutövare som förmedlar värderingar man själv inte står för? Sanningen är väl att man nog får tänka lite från fall till fall. Men just debatten om gangster-rap har hamnat i ett läge där det pratas om förbud. Sådant snustorrt gnäll över vad som sjungs i en låt eller skrivs i en bok snuddar vid en retorik för den typ av censur som konsten ska vara befriad ifrån.
I en fri värld är konsten fri, men vi är också fria att förhålla oss kritiska till den. Det är på det viset konsten formar oss. Oavsett om vi håller med eller inte tvingar den oss till reflektion. Sedan är det upp till oss som konsumenter huruvida vi vill stötta uttrycket eller inte. Nazister kan ju vara just en sådan sak man inte vill stötta, även om de skulle starta band och ha en bra låt.