Det tillträdesförbud som sedan kan utfärdas mot individer som begått brott i butiker, nu även ska utsträckas till offentliga verksamheter som simhallar och bibliotek.
Det finns en rimlighet i det. Offentliga lokaler är minst lika viktiga att skydda som kommersiella miljöer, och för att biblioteken ska kunna vara en frizon för kulturen, lärandet och det offentliga samtalet krävs det faktiskt också att det inte också är en frizon för bråkstakar.
Samtidigt gäller det att vara medveten om att problem inte löses bara för att man flyttar dem till en annan plats, och om att den juridiska möjligheten att med hjälp av beslut från åklagare stänga ute enskilda individer faktiskt inte kommer att sätta stopp för allt ofog på dessa platser.
Det ligger trots allt i ordningsstörningens natur att vara mindre förutsägbar, mer flytande och svårförutsägbar än så.
Ur ett politiskt förslag är problemet rimligt. Regeringen och hela samhället behöver skicka tydliga signaler om vilket beteende som är acceptabelt, och vilket som inte är det, och kanske kan man hoppas att lagstiftningen här kan ha en normerande effekt.
Risken är dock att denna strida ström av presenterade förslag på det kriminalpolitiska området till slut leder till en viss inflation; förslag kan vara bra i sig, men när de är så många riskerar de att suddas ut till ett enda brus.
Då är det befriande att i stället titta på ett nytt stycke lagstiftning som trots att det ännu inte är ett halvår gammalt, redan har fått ett påtagligt genomslag i både domstolarna och utsatta människors vardagsliv.
Det handlar om lagen om barnfridsbrott, där det enligt en sammanställning som SVT publicerade strax innan julen från lagens införande den första juli redan har skett 3389 anmälningar, väckts 195 åtal och fällts ett 60-tal domar.
Lagen innebär i korthet att det har blivit ett brott att låta ett barn bevittna våld inom familjen – om den ena föräldern slår den andra, är barnen inte längre bara vittnen till ett brott, utan också brottsoffer.
Med tanke på vilken inverkan våld i hemmet har på barns trygghet, och vilka effekter det har på barnets utveckling och möjligheter, är det inte annat än rätt. Det är också ett viktigt led i ett att implementera barnkonventionen i svensk lagstiftning – barnets väl ska vara i första rummet, och ingen annanstans.
Men det har också fört med sig en juridisk finess – sedan barnen blev brottsoffer, och inte bara vittnen till brott, har polisen också fått möjlighet att förhöra barnen om våld i hemmet utan föräldrarnas medgivande.
Lagen om barnfridsbrott är inte bara ett uppvärderande av barnens status, utan också ett viktigt steg framåt i kvinnofridsfrågor och arbetet mot våld i hemmet överhuvudtaget.
Det betyder att det här är ett stycke lagstiftning som både har en direkt juridisk inverkan, utan också har potentialen att få en normerande effekt eftersom det går hand i hand med den breda samhälleliga uppslutningen mot våld i nära relationer.
Det är en lag som skyddar samhällets allra mest svagaste, på de platser där de är allra mest utsatta. Och eftersom den är inriktad på att hjälpa just de allra yngsta, så är det också en lag vars effekter kommer att bli märkbara långt fram i tiden. Vem vet – kanske kan den i framtiden dessutom bidra till att det blir en aning mindre bråkigt på våra simhallar och bibliotek?