Att pengar inte kan köpa lycka är bekräftat skitsnack. Jag tror att det talesättet menar att man kan vara superrik men ändå olycklig, och att man ska vårda sina relationer. Att kärlek och glädje kommer från annat än pengar. När jag hört någon säga så har jag alltid sett framför mig någon “stackars” miljardär som torkar sina tårar med sedlar och marxisten i mig har blivit irriterad.
Jag brukar ändå skoja om att löningshelg är min favorithögtid. Det är givetvis en lyx att överhuvudtaget ha en lön, att den lönen inte är slut när räkningarna är betalda, och att frågan om pengar inte är något som ger ångest. Det är jag medveten om. Men bortser man från det så är skälet till att löningshelg är min favorithögtid inte innebörden av att få in pengar på kontot, det handlar framför allt om att alla i allmänhet är mycket mer taggade på att göra roliga saker.
Fika med kompisgänget, gå ut på krogen, göra en weekend-resa. Alla dessa saker, som sätter guldkant på tillvaron och skapar de mest minnesvärda ögonblicken, förutsätter pengar på kontot. Pengar kan, i den bemärkelsen, visst köpa lycka. Pengar eller brist på pengar kan förstöra relationer, och då kan man stå där utan pengar och utan relationer. Inte så glädjerikt precis. Det vet alla som gått igenom en arvstvist eller haft en slösaktig sambo.
Jag är en person som känslomässigt antingen är noll eller hundra. Vid minsta motgång blir jag helt bedrövad. Vid minsta lilla skäl till glädje svävar jag på moln. Det är utmattande men ett personlighetsdrag jag accepterat hos mig själv. Och självfallet föredrar jag att sväva på moln om jag får välja utav dessa två sinnesstämningar jag pendlar mellan.
Det fixar jag genom att göra roliga saker. Med roliga saker menas just de tidigare nämnda. En fika här, en AW där, en weekend-resa då och då. Hade jag haft oändligt med pengar hade jag aldrig gjort något annat. Alla mina kompisar bor utspridda över Sverige och det jag älskar allra mest är att besöka dem och helst göra allt det där.
Nu i corona-tider har jag tyvärr behövt göra den krassa analysen att all glädje jag ansett att pengar kan köpa mig inte längre finns tillgängligt på samma sätt. Nu kan, bokstavligen, pengar inte köpa lycka. Och jag känner mig helt förvirrad. Jag får min lön, betalar mina räkningar, har ingen ångest (vilket, återigen, förstås är en lyx). Men sen får jag ångest. För jag vet inte vad jag ska hitta på.
Här sitter jag, absolut inte rik men inte heller fattig, och har pengar men ingen glädje. Precis som i talessättet. Jag torkar inte mina tårar med sedlar, men jag går runt som i ett vakuum. Och såklart helt bedrövad, eftersom jag bara har två känslor i mitt register som jag växlar mellan.
Pengar kan inte köpa lycka. Det pengar kan göra är att distrahera mig från hur bedrövad jag ofta känner mig. Jag antar att psykisk ohälsa på så vis är klassöverskridande. Jag känner inte att min persons värde kommer med antal nollor på banken, men jag känner mig ovärdig de relationer jag har nu när jag inte kan vara den roliga, spontana person jag är van vid att vara. Det är knäckande.
Men det kanske får vara lärdomen. Att se sitt eget och sina relationers värde även när det inte går att göra någonting roligt ihop. Att försöka hitta på roliga saker trots att allt man förut brukade se som roligt nu inte längre är tillgängligt. Och att kanske åtminstone försöka öva på att inte bli bedrövad vid minsta motgång i livet. För den som läst denna krönika såhär långt har med säkerhet konstaterat det jag redan inledningsvis nämnde. Att dessa problem är lyxproblem.