Bland alla de upprörda reaktioner som den liberale riksdagsmannen Carl B Hamiltons uttalande har väckt, så stod Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson för en av de kortare och mer träffande:
”Stötande. Liberalerna genomgår en intellektuell och moralisk kollaps.”
Det Hamilton sade i TV4 var att Sverigedemokraternas uttalanden om muslimer var ansvarslösa, men att de inte hindrade honom från att vilja fortsätta samarbeta partiet. Den gränsen skulle enligt honom gå: ”Vid att de börjar uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt. Men där går den absoluta gränsen.”
Hamilton har senare såväl bett om ursäkt för som försökt förklara sina yttranden – men i själva sakfrågan ändrar det ingenting. Det är och förblir ett faktum att Liberalerna för att rättfärdiga sitt samarbete med Sverigedemokraterna är tvungna att göra skillnad på människor och människor, på hets och hets, och att försöka rättfärdiga det.
Det skulle inte vara en lätt uppgift för någon ärligt menande politiker. Ändå går det faktiskt att förstå hur Hamilton måste ha tänkt.
Bland alla de rasistiska fördomarna i den här världen – och i synnerhet i vår del av världen – har antisemitismen den kanske mörkaste historien av alla, och Liberalerna har en historia av att stå upp emot den.
Det är inte heller särskilt konstigt att vilja vara särskilt vaksam gentemot den när det kommer till just SD – de är när allt kommer omkring ett parti som bildades i nynazistiska miljön, och som har haft fler medlemmar och företrädare som uttryckt sig antisemitiskt än jag orkar räkna.
Vid den här punkten i sitt resonemang hade Hamilton kunnat komma till två olika slutsatser. Den ena hade varit: ”Den här historien kan jag använda som en reservation för att legitimera vårt fortsatta samarbete med detta parti.”
Den andra hade varit: ”Vänta ett ögonblick – ett sådant här parti kan och vill jag ju absolut inte samarbeta med. Här måste jag ju stå upp för mina principer.”
Den ena slutsatsen skulle ha räddat partiets ministerposter för en tid – den andra skulle ha varit den intellektuellt och moraliskt hederliga. Nu vet vi alla vilken av dem som Hamilton valde.
De praktiska politiska konsekvenserna av detta debacle är i nuläget små – om något tjänar de till att minska trycket på Richard Jomshof (SD), som har betett sig ansvarslöst i kristider, och på Ulf Kristersson (M), som står flat och handfallen inför det.
Men allt handlar faktiskt inte om omedelbar politisk nytta – och på sätt och vis var det faktiskt välbehövligt att i offentligheten visa upp den moraliska flexibilitet och mentala gymnastik på elitnivå som varje enskild riksdagsledamot för Liberalerna är tvungen att ägna sig åt.
Ytterst handlar den nämligen inte om Jomshofs uttalanden. De var både stötande och oansvariga – men de kan faktiskt inte ha överraskat någon som har följt svensk inrikespolitik i mer än en kvart.
Ytterst handlar det om att Liberalerna har satt sig i knät på ett parti som hetsar mot minoriteter, som gör skillnad på människor beroende på deras ursprung och religion och som omfamnar en konspiratorisk världsbild.
Det är Sverigedemokraternas själva kärna – och det är den som Liberalerna nu är tvungna att ödmjuka sig inför, ta hänsyn och göra eftergifter till.
Under tiden de gör det är de tvungna att låtsas som om de har röda linjer, och famla efter vad det skulle vara för någonting – de har nämligen inget annat val om de vill ha sina platser vid köttgrytorna kvar.