Lena Anderssons recept stillar ingen hunger

I en text i Svenska Dagbladet ifrågasatte författaren och kolumnisten Lena Andersson i förra veckan att det finns hungriga barn i Sverige – och ville visa att det i de fall det förekommer hunger, så beror det på misskötsel från föräldrarnas sida.
Det är påståenden som har mötts av omfattande kritik, men som Andersson under måndagsmorgonen valde att försvara i en debatt mot Daniel Suhonen i måndagens P1 morgon. 
Där sade hon bland annat att den som är fattig får ta den billiga maten, att påståenden om att barn kommer till hungriga bör ifrågasättas och att de utgör en del av en obehaglig politisk retorik:
”Det är väldigt grovt att tala om hunger i ett land där det kostar väldigt lite att äta stärkelse.”
Jag är naturligtvis den förste att beklaga om Lena Andersson har uppfattat det som grovt att behöva höra talas om att barn är hungriga – det är på sätt och vis rimligt, för det är något som gör ont att höra för varje kännande människa.
Men det är en smärta som man kan ta in på två olika sätt. Det ena, som Andersson väljer, är att förneka det helt och hållet: Så kan det ju inte vara, och om det är så måste det ju vara någonting de själva har gjort fel och som de enkelt hade kunnat rätta till.
Det andra – som kanske är en aning mindre bekvämt att tänka på för den mätta svenska medelklass som i detta nu möjligen överväger om de ska använda elstödspengarna till en ny elgrill – är att säga: Så kan det ju inte vara. Det här måste vi göra någonting åt. 
Tanken må nämligen vara grov för den som arbetar för en av landets största tidningar och är prisbelönt författare till många uppskattade böcker – men med bankkonton förhåller det sig faktiskt så att de kan bli tomma, så att det inte finns några pengar kvar på dem. Alls. 
Då kan man inte gå till affären och köpa någon stärkelse. Alls. 
Det förhåller sig också så att det i det här landet finns människor som blir vräkta från sina lägenheter för att de inte kan betala hyran, eller inte har råd att gå till tandläkaren.
Nej – det är inte en fråga om en pågående svältkatastrof i Sverige. Men det Andersson glömmer är att även en akut svält nästan alltid är ett marknadsfenomen. Problemet är ytterst sällan att det finns för lite mat i absoluta tal – problemet är att den ekonomiska situationen och bristen på mat driver upp matpriserna, så att delar av befolkningen inte har råd att skaffa sig den mat som faktiskt finns.
Att folk går hungriga fast det finns mat är därför enbart en konsekvens av vårt ekonomiska system och våra fördelningsmodeller – det är där problemet behöver lösas, inte genom att dela ut recepttips på kultursidorna.
Anderssons text speglar en hel del obehagliga tendenser inom svensk höger. Flera av dem är väldigt gamla, och den som kanske är allra obehagligast av dem är den som alltid tycks utgå ifrån att den som är olyckligt lottad måste ha sig själv att skylla.
I den logiken blir fattigdom en sorts moraliskt straff för människor som inte gör som de borde göra, eller agerar tillräckligt rationellt.
Huruvida detta är rimligt eller rättvist kan man fundera över – men det som verkligen är grovt är att utsträcka detta till att även gälla deras barn.
Och om det nu är så att föräldrar ibland fattar tveksamma beslut – är det verkligen rimligt att deras barn ska betala för dem med att gå hungriga då? Skulle hungriga barn till exempel vara ett rimligt straff för en spelmissbrukare?
I ett rimligt samhälle skulle det inte vara så. Där skulle alla barn få äta sig mätta – både sonen till en bankdirektör och till en bankruttör.