Lekmannadomare bör inte utses av partierna

I efterdyningarna av den så kallade ”snippadomen” har diskussionen kommit att skifta från huruvida Hovrätten för västra Sverige gjorde fel som friade den man som stod åtalad för våldtäkt mot barn, till om de nämndemän som valde att lämna sina uppdrag pressades att göra det och om de i så fall pressades av sitt parti Socialdemokraterna.
Båda två är allvarliga frågor, och i den senare är det allvarliga insinuationer som i vissa fall hörs från högertyckare – och just därför är det första vi måste konstatera är att det är olyckligt att det så ofta är just den här formen som debatten om den allmänna rättsuppfattningen får sitt uttryck. 
Sexualiserat våld, sexuella övergrepp och i synnerhet övergrepp mot barn väcker med rätta avsky och starka känslor och är en fråga som det är av yttersta vikt att vårt rättsväsende är väl rustat att hantera.
Så tycks av allt att döma inte ha varit fallet den här gången. Därför är mycket av frustrationen i detta fall berättigad – men när så mycket uppsamlad frustration och avsky får sitt utlopp över ett enstaka fall och enskilda formuleringar leder det knappast till en meningsfull kritik av vare sig lagstiftningens eller rättsväsendets utformning.
I stället kommer det att landa på de personer som varit med att fatta just detta beslut – och det är i själva verket den springande punkten här.
En kärnfråga tycks ha blivit om det som från det socialdemokratiska partidistriktet beskrivs som ett coachande samtal och stöd för de båda nämndemännen i själva verket ska ha utgjort en sorts press eller påtryckning. 
Men om man vänder på det hela – hur skulle dessa enskilda nämndemän ha kunnat undgå att känna press på sig, med tanke på den offentliga och riksomfattande upprördhet som under de senaste veckorna har riktats emot dem?
Det är en sorts påtryckningar och press av en omfattning och karaktär som går långt bortom vad som går att förmedla i ett enskilt samtal och som kanske är typisk för vår tid.
Först sätter medier och sociala medier personer under omfattande press med en granskning – men så snart en persons avgång åstadkommits inträder en period av eftertanke, där man också gärna ser att det var någon annan som stod för den där pressen. 
Om man lyfter blicken, ser man också att nämndemannasystemet utgör en svaghet i det svenska rättsväsendet. 
Problemen har kanske varit störst med de sverigedemokratiskt tillsatta nämndemännen – men ska man vara ärlig finns det problem och otillräckligt rustade nämndemän från alla partier. 
Det öppnar upp för att dra in sedan tidigare existerande politiska motsättningar i tolkningen av domar, och det är olyckligt. Man bör skapa en ännu tydligare rågång mellan den dömande och den politiska makten än så. 
Men det är också så att lekmannadomarna är tänkta att representera det allmänna rättsmedvetandet – samtidigt som de ofta är betydligt äldre än den övriga befolkningen, och alltid aktiva medlemmar i politiska partier.
Det är knappast representativt för den svenska befolkningen idag – och om man vill företräda allmänhetens rättsuppfattning bör man se till att nämndemannaskapet är ett attraktivt uppdrag genom att till exempel erbjuda dem ytterligare utbildning och en ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Det skulle stärka dem som tar på sig detta viktiga uppdrag, och så gör hela samhället en tjänst. Men det skulle även hjälpa till att fördjupa förståelsen för hur domstolar fungerar i bredare lager, och förhoppningsvis även kunna skapa ett större förtroende för enstaka välrapporterade domslut.