Mina barn ser lidande ut när jag relaterar till det mina föräldrar sa om andra världskriget. De tycker att historierna är för gamla och saknar relevans för var vi är idag. Det drabbade mig ändå ganska hårt när jag såg att någon hade räknat ut att det är lika långt mellan 1939 och 1980 som det är mellan 1980 och 2021. Den tid som min pappa ofta pratade om tyckte ju även jag var jättelänge sen. Att ändå orka ha med sig perspektiven från en värld i krig, från 50- och 60-talens expansion, minnas oljekrisen på 70-talet och fundera kring finansvalparna på 80-talet kanske borde göra att man inte blir så överraskad av svängningarna.
Kriget är nära oss, både geografiskt i Ukraina och i tanken. Vi kan aldrig ta freden för given, det är tydligt. Bråket om vem som ska bestämma över vem, om demokratiska principer ska gälla eller vem som ska anses bättre än vem tar tydligen aldrig slut och ibland eskalerar det till fullskaliga konflikter. Överbefälhavaren Micael Bydén pratar om hur han kan se att vi påverkas i vår vardag. Från IT-kraschen som Kalix kommun upplevde och som bl a gav dem bekymmer i hemtjänstens dagliga arbete till att kassorna på Coop helt plötsligt stannade och det blev omöjligt att handla. Sätten på vilka vi såras förändras, men drabbar oss likafullt så att det känns.
En annan sorts förändring är den vi ser i hur energipriserna och priserna på drivmedel helt plötsligt sticker iväg. Kanske är det den knuff vi behöver för att ta ett större steg för att möta klimatförändringarna, men det betyder inte att det är enkelt för den enskilde som drabbas. Men jag ser också tydliga tecken på en kommande inflation – nånting som mina barn inte heller riktigt vet vad det är – med stigande räntor som kan påverka mer än bara kostnaden för mat och lönen. När räntorna går tillbaka till 6-7-8% eller kanske mer, kommer många som har höga bostadslån för att de alldeles nyss köpt ett dyrt hus kanske att behöva avstå att köpa sånt man varit van att köpa. Om de inte tagit höjd för förändringar i sina kalkyler.
Samtidigt håller det på att vara svårt att få tag på folk. Att överhuvudtaget få jobbet gjort – i vården, skolan och omsorgen – kommer att vara en stor utmaning på samma gång som man sitter med stora investeringsbehov. De anläggningar som byggdes när jag var liten behöver bytas ut eller renoveras. De blir sämre och sämre och kostar mer och mer pengar i underhåll. Att inte investera idag kan ge sämre förutsättningar i morgon, både ekonomiskt och klimatmässigt. Att tänka längre kräver en del av oss. Klimatförändringarna kanske inte är osäkra men de ligger fortfarande en bit in i framtiden, längre än en kommunbudget sträcker sig, och utan rätt perspektiv missar vi att göra såna investeringar. Kort sagt, kapaciteten i kommunsektorn beror på hur vi agerar, på flera plan.
Allt lutar åt att de ekonomiska prognoserna snart kommer att börja revideras ner och att tuffare tider kommer. Och det är här jag blir orolig för en sån kommun som Arjeplog. Investeringar ser likadana ut överallt men när det är få personer som ska bära dem på sina axlar så blir de dyra utslaget på person eller hushåll. Så HUR ska våra småkommuner klara sina investeringar, hur ska vi kunna bidra till omställningen, om vi på lång sikt inte har råd? Hur ska vi kunna spara pengar när det kostar pengar att göra det? Hur vi ska möta det, och om vi kan, är en riktigt stor fråga. Men en som man tyvärr kanske inte vinner nästa val på.