Trots att stödet är brett bland svenska folket för att stoppa välfärdsföretagens dränage av skattemedel från en redan hårt pressad välfärd har riksdagsmajoriteten inte lagstiftat bort det. Det pratas om att använda skattemedel ansvarsfullt och effektivt, då är det väl ändå märkligt att vi låter privata företag ta pengarna från våra barns undervisning, våra äldres omsorg och vår gemensamma sjukvård?
Varför har inte riksdagen stängt dörren för detta slöseri med skattemedel? Ja, kanske för att sådana som Anders Hultin belastar hela den samlade högermajoriteten i riksdagen. Skolministern Lotta Edholm kom direkt från bolagsskolorna, när hon blev utsedd till minister var hon styrelseledamot i en börsnoterad skolkoncern.
Ulf Kristersson, som för övrigt äger ett sommarhus med en styrelseledamot i Hultins skolföretag Watma, leder en regering som representerar välfärdsföretagen i mycket högre grad än det svenska folket. Listan går att göra lång för tidigare ministrar och statssekreterare som gått genom svängdörren över till välfärdsföretagen. Och för den delen tillbaka. Som Lotta Edholm.
Välfärdsföretagen har gett (höger)politiker en trygg, och välbetald, utväg eller reträttpost om man behöver lämna sina politiska förtroendeuppdrag. Tiden när de politiska uppdragen var just förtroendeuppdrag vid sidan av ett riktigt förvärvsarbete är förbi, särskilt tydligt blir det i detta sammanhang. Ministerlöner byts mot högbetalda tjänster eller styrelseposter inom olika välfärdsföretag.
Det farliga i denna utveckling är naturligtvis det vi redan sett, folkviljan får inte utlopp genom sina förtroendevalda. Det är särintressen inom en del av näringslivet som är beroende av skattemedel för sin lönsamhet som sätter agendan utifrån att makthavarna har deras, och sina personliga, intressen framför medborgarnas rätt till en likvärdig utbildning, en värdig ålderdom och vård baserat på behov och inte plånbok.
För om dessa politiker beslutar att begränsa dränaget av skattemedel har de ingen framtid om de måste avgå, sluta sin tjänst eller förlorar val. Kristerssons regering och stödparti SD sätter egenintresset framför det allmänna. Det tragiska är medborgarna fortsätter att ge sitt förtroende till högerpartierna trots att det är uppenbart att de kapats av särintressen.
I praktiken innebär dagens situation att vi är tillbaka vid tiden för den graderade rösträtten när förmögenhet och inkomst innebar politiskt inflytande. Där den politiska och ekonomiska makten var en och samma.
Ett exempel på hur det kunde se ut då kan tas från Timrå kommun där det år 1871 fanns 2036 invånare. Av dessa var 412 röstberättigade med sammanlagt 43 838 röster. En av dessa personer hade ensam 25 000 röster. Vem var det? John Ekström, direktören vid Wifsta varv. Han kunde med sin enda röst styra Timrå eftersom den vägde upp alla andras.
För att citera Heidenstams medborgardikt som var viktig för rösträttsrörelsen:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.
Då var det åtminstone uttalat