Att vara kommunalråd i en liten inlandskommun är, enligt min erfarenhet, att försöka slåss mot de stora drakarna. Det vi gör det gör vi ofta bra, men ansträngningarna för att nå dit ser annorlunda ut än i städerna och vi tvingas vara generalister, arbeta med förhållandevis små volymer och försöka se fördelarna och utnyttja potentialen med att vara liten. Det betyder inte att det är enkelt och ibland tvingas vi till smärtsamma förändringar därför att vi blöder pengar. När volymerna blir för små så går det hela inte alltid ihop och man kan inte riskera att den verksamhet som funkar ska ta smällen för att en annan inte går att driva tillräckligt rationellt. Att slåss mot drakarna betyder att man behöver berätta om detta, påverka de stora strukturerna, visa på skillnaderna osv och mottagaren är som regel en minister, en statssekreterare eller en generaldirektör. Man vill att de ska veta att förutsättningarna är olika och man vill att de ska ta hänsyn till det när de jobbar med sina planer.
Baksidan med att styra en liten kommun är att man ofta är ganska ensam. Kraven på kvalitet är desamma oavsett om man är stor eller liten. Oavsett om man lyckas eller inte så granskas man och får förelägganden om att ändra om man inte anses leverera. Hur klarar vi det kompensatoriska uppdraget i skolan? Är vården trygg och säker? Hur ser vi till att barnen i en trasslig familj har rimliga förutsättningar? Granskning är bra och sätter ofta fokus på förbättringsområden, men oavsett så är pengar en bristvara och man måste vara extra duktig på att förvalta dem när man är liten – för det finns ingen slekamån. Samtidigt är det omgivande samhället också litet. All service finns inte. Även de statliga tjänsterna lyser med sin frånvaro och medborgarna knyter sina nävar i fickan.
Det är inte en enskild kommun som minskar. Hälften av landets kommuner har historiskt minskat i befolkning. Men det finns ett stigma som handlar om att man som ledare av en kommun har misslyckats varje gång befolkningssiffrorna presenteras. Det finns en förväntan från medborgarna att befolkningen ska öka. Frågar du hur det ska gå till handlar svaret ofta om att det måste finnas jobb. Men idag finns det jobb! Överallt saknas det människor som kan ta jobben. Kompetensförsörjningsutmaning kallas det på byråkratiska. Det den lilla kommunen behöver jobba med, är mer av vad det är som gör just den platsen till ett ställe där man vill bo. För en del börjar det med ett fritidshus. Någon flyttar hem. Någon vill inte längre leva med stress och höga huspriser utan ha ett helt annat liv – med plats för intressen, kanske lite odling till husbehov, eller att få byta pendlingstid mot livstid. Och hur ska man då lysa som den klaraste stjärnan mot dem? Vad skulle vi behöva hjälp med?
Läser man statistik om vilka som har flest väljare på landsbygden så stiger tre partier över de andra. Det är Sossarna, Centern och Sverigedemokraterna. Jag är dock inte övertygad om att bevekelsegrunderna ser alldeles lika ut mellan partierna, att man faktiskt satsar på att vara ett landsbygdsparti. Hur man förvaltar sina röster, och varför. Men jag tror att alla partier skulle behöva fundera på om man på riktigt tycker att det är intressant att vända och vrida på de här frågorna och faktiskt vill prata lösningar och inte bara ta flyttmönster för givna. Det skulle alla tjäna på om du frågar mig.