De säger sig ofta vilja försvara ”sina kvinnor” mot muslimska män. Är det rimligt att dra likhetstecken mellan dem som är i Sverige säger sig vilja värna ”sina” svenska kvinnor med sedlighetspolisen och ledningen i Iran. Nej, de männen sitter inte med den totala makten och vi har under en längre tid befunnit oss i ett läge där kampen om kvinnors rättigheter ligger längre fram, men tankegodset är sig likt i patriarkatet. Det kan vi känna igen, världen över.
De protester som uppmärksammas i Iran påminner mig om att kampen om kvinnors rättigheter är en skala, det är inte något man har eller inte har. Därför berör det mig så in i märgen, dessa modiga kvinnor som sätter sina liv på spel för att kräva det som borde vara självklart och som för många av oss är självklart. Med lite nyvaket uttryck fylls just nu sociala medier med stöd för det protester som blossat upp. Jag ska utan omsvep erkänna att jag inte helt förstår sambanden, vad som satt eld och gjorde att den revolutionen som beskrivs som kvinnornas revolution just nu fick syre nog att bli till en brand som sprider sig. För jag vet att Masha Amini inte är den första kvinnan som fått sätta livet till. Min man som hela sitt liv arbetat med internationell politik på nästan samtliga nivåer gör att jag ofta känner mig okunnig i jämförelse.
Jag må inte besitta all den kunskapen som det innebär, men behöver jag det? Jag har vänner som inte skulle ha kommit hit om det inte varit för den hårda regim i Iran som gjorde att Maryam, Azadeh, Sara och Ardalans föräldrar flydde hit. Dessa vänner som idag är politiska förebilder och förkämpar här i Sverige. Det är deras berättelser om sina föräldrars beslut att lämna allt och komma hit som lever i mig. Deras berättelser om att det ständigt har något annat att jämföra med, om att aldrig riktigt vara hemma och höra till-någonstans, och att alltid få sin rätt att vara här ifrågasatt.
Det är på dem jag tänkt på när jag mött: Varför stannar de inte och slåss för sitt land? Om människor på flykt. Det är så mycket okunskap. Faktum ÄR att många har kämpat länge, vi vet bara inte så mycket om det dels eftersom det finns en regim som direkt motarbetar det. Men också för att vi tror att skillnaderna mellan oss och ”dem” är så stora så vi kan aldrig förstå varandra och vad som händer där. Jag skulle vilja påstå att det är ett bekvämt sätt att förhålla sig, en smula arrogant men bekvämt. För visst finns det likheter när vi ökar våra kunskaper och fördjupar oss. Bakom hijabs och chador finns mycket mer än det vi ser. Det kan ju vara värt att reflektera över att förtrycket i Iran och vad som varit möjligt att göra inte varit konstant. Samtidigt som vi förfasar oss här över det som händer där, är vi så självsäkra i våra rättigheter att det inte råder några större debatter när vi tillsätter en talman som inte tror på vetenskap och som skrivit över 50 motioner om hur aborträtten ska begränsas.
Tror jag att Sverige kommer bli Iran nu, bara för att Kronlid blivit talman? Nej det tror jag inte. Men jag vet att kvinnors rättigheter inte är något absolut. Inte Iran. Inte här. Vi gör bäst i att både vara vaksamma här hemma och stötta kampen för kvinnors frihet i Iran. Det finns ingen motsättning emellan-snarare tvärtom. Det är när vi ser likheter, strukturer som vi på djupet förstår vad vi måste förändra och försvara.