Goda arbetsvillkor är viktigt för jämställdheten. Förra veckan släppte LO rapporten ”Vi som inte jobbade hemma”, som en del av den årliga jämställdhetsbarometern. I den fastslås att 9 av 10 i de traditionella arbetaryrkena har gått till jobbet som vanligt och således inte har haft möjligheten att varken hålla i och hålla avstånd.
I över ett år har rapporteringen om corona legat som ett tungt täcke över hela vår tillvaro. Medan vissa av oss knappt orkar titta på en pressträff till har en stor del av svenska arbetare äntligen fått till goda rutiner på jobbet. Pandemins framfart har synliggjort brister som många konsekvent vänt bort blicken ifrån, inte minst en underfinansierad välfärd och en sjukförsäkring som inte kunnat garantera trygghet vid ohälsa för svenska löntagare.
Föga förvånande är det ännu en gång arbetarkvinnor som påverkats hårdast. Då permittering förutsätter en trygg anställningsform har ingen kompensation utgått när timmarna blivit färre till följd av neddragningar i verksamheten. Vidare uppges det att 8 av 10 kvinnor i sin yrkesroll har direktkontakt med andra än sina kollegor. Då exempelvis kunder, patienter, brukare eller barn.
Rapporten visar även att en stor del inte kan eller har svårt att hålla avstånd i sin yrkesroll och att många saknat tillgång till skyddsutrustning och att denna tillgång varit kopplat till inkomst; ju högre desto bättre.
Det är inte världsomvälvande att dålig hälsa är starkt kopplat till ekonomiska förutsättningar. Det har forskning alltid påvisat och är en stark anledning att arbeta för jämlikhet. Det är emellertid en fråga om ansvar när det gäller på arbetsplatser. Där lägre facklig aktivitet och färre skyddsombud märks av och där det, inte minst i en pandemi, får ödesdigra konsekvenser.
Jag tänker på alla dom som jobbar som undersköterskor, i skolmiljöer, i serviceyrken och som inte kommer undan pandemin. De som är beroende av en arbetsgivare som förstår och tar ansvar och, faktiskt, av kollegor som orkar bråka. Och hur svårt det måste vara att göra det när en stor andel inte har en trygg anställning och är beroende av att bli inringd och schemalagd.
Vi sitter inte alla i samma båt. Men hela samhället är beroende av att de som inte kan jobba hemifrån går till jobbet. Att vara rädd om dem ligger i allas intressen.