I reality-programmet Paradise Hotel flyttar ett gäng svenska ungdomar in i ett fint hus i Mexiko där de genom pakter och omröstningar antingen får vara kvar eller åka hem. Varje vecka är det nytt tema, exempel på sådana har varit ”Kärleksvecka”, ”Skolvecka” och ”Talangvecka”.
Varje vecka kommer det även in en ny deltagare, vilket det gjorde i måndags. I tisdags meddelade produktionsbolaget att programmet tas ner. Detta för att den nya, manliga deltagaren har bland annat dragit av en kvinnlig deltagare hennes bh, något hon tydligt protesterat mot. En annan kvinnlig deltagare menar att mannen rörde vid henne på ett olämpligt sätt, och att han blev aggressiv när hon sa att hon inte ville ha sex med honom.
När en annan manlig deltagare sa åt en kvinnlig deltagare att ”bara se söt ut medan han sköter spelet” och när han blev konfronterad för dessa ord menade han att detta var en komplimang. Det är tydligt att detta är killar som inte kan bete sig och heller inte helt förstår att det är ett problem.
Igår valde jag istället att se Persona non grata, den dokumentär där komikern Soran Ismail beskriver sina upplevelser av att bli anklagad för övergrepp. Ismail är inte dömd, men hans varumärke har förstås tagit skada, och programmet handlar nästan uteslutande om hur han ska kunna ta sig tillbaka upp på scen.
Ismail säger själv i programmet att det hade varit bättre för honom om det hade blivit en rättegång, för att man då ”hade fått se vad som stämmer”. Vid detta hajar jag till. Varför känner han så? Extremt få våldtäkter leder till en anmälan och extremt få anmälningar leder till fällande dom. Det vet jag. Det vet alla kvinnor. Det vet de flesta män också. Vad gör den vetskapen för skillnad för killar? Jag vet vad den gör för tjejer.
Sammantaget känns det som att temat för veckan är kvinnohat. För det är vad det kokar ner till. Det verkar ha varit kvinnohat-vecka egentligen ända sedan fruntimmersveckan, alltså veckan då Internationella kvinnodagen äger rum. Då pratar vi om hur kvinnor blir begränsade, om ojämställdhet, om våld. Sedan får det ändå pågå.
Nu har fem kvinnor mördats i Sverige inom loppet av tre veckor. Detta har skapat en förhållandevis stor debatt om mäns våld mot kvinnor. Med ordet ”förhållandevis” menar jag inte i relation till andra brott, bara i relation till hur debatten om mäns våld mot kvinnor tidigare sett ut. Jämställdhetsministern har kallat partiledarna till möte, och kanske kommer kraftfullare politik ur det.
Men allt det här är en kedja. Samtliga män i dessa tv-program lägger stort fokus på sig själva och väldigt lite på vad de faktiskt gjort som varit eller kunnat uppfattas som fel. De verkar faktiskt inte förstå. Det är den springande punkten, och där har både de själva och produktionerna ett ansvar. Men i grunden handlar det om så mycket mer.
Det handlar om hur killar tillåts bete sig mot tjejer redan vid ung ålder. Det handlar om hur vi kan se män både på tv och i det verkliga livet bete sig illa mot kvinnor och komma undan med det, både för att vår lagstiftning är så svag och för att vår kultur normaliserat det.
Det handlar om media och politik, då dessa frågor aldrig får det utrymme som annat våld får, varken i nyhetsrapportering eller i den politiska debatten. Det handlar om kvinnors otrygghet, och mäns skuld för den. Det handlar om ett strukturellt kvinnohat, och oförståelsen för att det är vad det handlar om, som gör att det aldrig sker någon förändring. Och det gör mig förtvivlad.
