Den gamle finansministern Gunnar Sträng brukade säga att det bästa med ekonomer var att de gav olika råd så att oavsett hur han gjorde fanns alltid någon som stödde honom.
Den politik som idag förs i olika länder är ett val mellan olika alternativ. Vid bankrisen i USA 2008 stod kongressen inför valet att låta dem som ägde de banker som skapat krisen ta smällen eller att låta skattebetalarna ta notan. De valde det andra och bankernas ledningar kunde glatt gå iväg med miljon- och tom miljardbelöningar och ägarna slapp ta smällen.
När EMU-området på grund av eurons konstruktion, extrem bankutlåning och tysk överexport gick helt in i väggen 2010 fanns på nytt två alternativ. Antingen att de banker, framför allt tyska och deras ägare, som var så ansvariga bära bördan eller att strypa efterfrågan och skapa massarbetslöshet. Makthavarana i Bryssel och Frankfurt valde den andra vägen och när sedan massarbetslösheten skapade budgetunderskott skylldes krisen på den offentliga sektorn. I USA tvingades president Obama av de konservativa att driva en politik som inneburit att krisen förlängdes.
I Sverige har vi fått en ny regering som lagt fram sitt budgetförslag liksom oppositionen. I likhet med i andra demokratiska länder tillsätter vi inte ministrar som ska vara de mest nytänkande och innovativa som själva ska komma med helt unikt begåvade lösningar. I stället ska de nya kunna välja bland olika förslag och ta det som deras väljare föredrar och som är politiskt möjligt att genomföra.
I dag gäller för ministrarna att det på område efter område finns förslag att välja mellan från partier, politiker och ekonomer – ett enormt smörgåsbord. Förslagen finns där och dess olika effekter har analyserats. I media sporrar olika förespråkare sina käpphästar och hoppas på framgång. Det finns gott om alternativ för de ministrar som ansvarar för arbetsmarknaden, utbildningen, socialpolitiken, infrastrukturen, försvaret.
Jag saknar bara ett område och det är kulturen. Här är media fulla av kriser och läget är allvarligt – snart finns inte ens alla stora storstadstidningar kvar. Journalister sägs upp en masse - andra skräms till tystnad. I det tysta samhället blir demokratin eftersatt och ekonomi och välfärd försämras. Jag har ingen lösning och det kanske inte finns ett supersvar men en krisorsak verkar vara att annonsintäkterna nu går till TV och nätföretag. Var finns då debatten om att kunna minska TV reklamen? Flera länder sänder de stora evenemangen i ”gratis TV”. I andra finns mottagare där vi tittare kan koppla bort reklamen. Men i stället för konkreta positiva förslag fylls nu media av improduktiva personangrepp på ministern. Sker denna mobbning bara för att dölja bristen på egna idéer?`
roland.spant@bohaka.se