Kritiserad från nästan alla håll

Under tisdagen presenterade finansminister Elizabeth Svantesson (M) sin och den nytillträdda regeringens första budget, och det dröjde inte länge innan de första kommentarerna trillade in.
Centerpartiet och Miljöpartiet var överens om att detta är en klimatfientlig budget, och syftar då på såväl bränslesubventionerna, den avskaffade reduktionsplikten och det slopade stödet till elbilsköp.
Det är en rimlig anmärkning som får en extra skärpa av det just nu pågående klimattoppmötet i Egypten – regeringen har valt att driva en Sverigedemokratisk klimatpolitik, och tagit av sig den europeiska ledartröjan, vridit ur den och kastat den i ett hörn.
Från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hördes två olika tongångar – den ena handlar om hur lite stödet till kommuner och regioner kommer att höjas, och den andra om hur många av sina vallöften som regeringen redan har hunnit bryta. 
Det förra kommer att kännas för oss alla. När varor blir allt dyrare gäller det också för inom välfärdssektorn, och med tanke på den ekonomiska situationen kommer höjningen av statsbidraget i praktiken att bli en kännbar sänkning. 
Löftesbrotten är i princip vad man redan har lärt sig att förvänta från denna regering – deras valrörelse gick ut på att lova i princip vad som helst, väl medvetna om att den ekonomiska situationen skulle hindra dem från att genomföra det.
Det som var intressantast av allt var dock att den ljudligaste kritiken faktiskt kom ifrån höger, från tankesmedjor, tyckare och intresseorganisationer som menade att den inte innehöll tillräckligt mycket skattesänkningar och borgerlig politik.
Det är välkänt att ingen skattesänkning någonsin kan bli tillräcklig för en högersinnad ekonom – men det finns ju faktiskt flera orsaker till att en sådan politik inte bara vore oförnuftig, utan också omöjlig att genomföra.
Det handlar inte enbart om det ekonomiska läget, utan också om att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett borgerligt parti. Det enda parti utanför regeringen som är nöjda med den här budgeten är just SD, och det är inget sammanträffande.
De är det största partiet i koalitionen, och därför är det deras politik som genomförs. Hade den inte gjort det, hade regeringsunderlaget försvunnit. Det är så dynamiken i den här koalitionen ser ut – Ulf Kristersson (M) gör en konstant audition för att få vara statsminister i Jimmie Åkessons (SD) regering.
Till de besvikna högerdebattörerna får man lust att ställa frågan: Hur trodde ni att det skulle bli? Trodde ni att det bara var att släppa in Sverigedemokraterna i finrummet, så att de skulle nöja sig med några utskottsposter för att rösta på er regering och er politik?
Därmed kan man konstatera att den nytillträdda regeringen ännu en gång har lyckats med konststycket att göra alla missnöjda. Det är deras problem – tyvärr är Sveriges problem betydligt allvarligare än så.
De allvarliga samhällsproblem som till stor del präglade debatten under årets valrörelse – kriminaliteten, det eftersatta underhållet på infrastrukturen och behovet av nysatsningar inom både välfärd och skola – har nämligen inte försvunnit.
De är kvar, och åt dem tycks regeringen vara fast besluten att göra väldigt lite. Det är allvarligare än ett svek mot väljarna och de egna vallöftena – det är ett svek mot landets hårt arbetande befolkning och mot de uppväxande generationerna som borde kunna lita på att myndigheterna, välfärden och samhället finns där för dem när de behövs.
Denna budget är inte vad någon vill ha – och inte heller vad Sverige behöver just nu.