Kristerssons flathet banade väg för misslyckandet

Två saker blev sedan Ulf Kristersson (M) tillträtt som statsminister tydliga angående Sveriges ansökan om medlemskap i den transatlantiska försvarsorganisationen Nato. 
Den första var att detta var en prioritet från regeringens sida, och den andra att man hade en ny strategi för hur Turkiets motstånd mot det svenska medlemskapet skulle brytas.
Det första är rimligt – medlemskapet i Nato är ett historiskt betydelsefullt steg som Socialdemokraterna under Magdalena Andersson banat väg för, och helt nödvändigt för Sverige i vårt nya säkerhetspolitiska läge.
Det andra var det inte – den nya strategin innebar att Sverige skulle lägga sig så platt som det överhuvudtaget var möjligt för Turkiets auktoritäre president Reccep Tayyip Erdogan, i hopp om att vårt tillmötesgående av hans krav skulle göra honom välvilligt inställd till Sverige.
Det innebar att en av Kristerssons första utlandsresor gick till Ankara, där han stod intill Erdogan och log och talade om de framsteg som gjorts i förhandlingarna medan Erdogan brummade om terrorism och namngav en person som han ville ha inlämnad.
Det innebar också att utrikesminister Tobias Billström (M) under ett senare besök gjorde vidlyftiga löften till turkisk press om skiften i den svenska yttrande- och meningsfriheten, som han inte kunde stå för på hemmaplan. 
Till sist innebar det också uppskruvade reaktioner från regeringens sida på de protester mot Erdogan som förekommit inom landet de senaste månaderna, på ett sätt som gjorde det otydligt på vems sida den svenska regeringen egentligen stod; på Erdogans, eller på svenska medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.
När Turkiet under gårdagen gjorde klart att de inte är beredda att acceptera Sveriges Nato-ansökan blev det tydligt hur regeringens nya strategi har fungerat – det har den nämligen inte alls.
Den har eroderat regeringens trovärdighet inom och utom landet, och satt demokratiska kärnvapen på spel utan att åstadkomma något annat än att göra Sverige ännu mer beroende av Erdogans nycker.
Enligt rapporter under dagen har den också riskerat att spräcka den historiskt betydelsefulla svenska samordningen med Finland, där de båda länderna ända fram tills nu varit tydliga med att ett Nato-medlemskap enbart kan ske gemensamt.
Som om det inte vore nog har den även sått split inom regeringskoalitionen, där Sverigedemokraterna under Jimmie Åkesson nu är öppet kritiska mot regeringens flathet och brist på ryggrad i förhållande till de turkiska reaktionerna.
Detta sker samma vecka som vice statsminister Ebba Busch (KD) öppet ifrågasätter statsministern för dennes vidlyftiga och orimliga löften på elprisområdet, för att själv slippa att ta ansvar för dem. 
Vad något av allt detta innebär för den svenska Nato-ansökans utsikter i framtiden och för vårt säkerhetspolitiska läge är ännu för tidigt att utvärdera – men en sak är redan tydlig. Ulf Kristersson bär ensam ansvaret för ett pinsamt och mycket oroväckande misslyckande i en avgörande tid i vårt lands historia.
Han har inte klarat att leva upp till den vikt, den historia och det ansvar som kommer med hans ämbete – och det sorgliga är att han helt tycks sakna förutsättningarna för att göra det. 
Man kan fråga sig hur många som egentligen har förtroende för den svenska regeringen just nu – och i en undersökning från Novus kom under tisdagen ett svar: Ungefär var femte svensk.
Den undersökningen gjordes redan innan något av det här ägde rum. Det är inte utan att man undrar hur många av dem som har ändrat sig nu.