Det pågår ett krig i Europa just nu – men också här i Sverige har det blivit allt vanligare att tala om det som händer i termerna av ett krig.
Så går det knappast en dag utan att man hör någon av de stora nyhetsredaktionerna rapportera om det pågående ”gängkriget” – och det är en metafor som ekas också av dem som ska beskriva dess konsekvenser; bilderna från ett villaområde utanför Uppsala liknas efter ett sprängdåd vid en ”krigszon.”
På sätt och vis är det förståeligt, eftersom det man försöker beskriva i dessa artiklar är någonting som fram tills nyligen hade betraktats som så oerhört att det nästan var otänkbart; för att få fram allvaret, tar man till de allra starkaste liknelserna i den språkliga verktygslådan.
På den här punkten gäller det dock att bevara besinningen – och på allvar fundera vem som egentligen blir särskilt mycket klokare av dessa ständiga krigsliknelser och denna militaristiska terminologi. Kan det rentav vara så att den får negativa konsekvenser på sikt?
För hur allvarlig den pågående gängkonflikten än är, gör man sig själv en otjänst genom att beskriva den som ett krig. Det är kanske så de inblandade själva vill se det – att de är starka och organiserade, och slåss för en heder och tillhörighet som är värd att offra livet för.
Sanningen är emellertid mycket dystrare och blekare än så – de slåss om pengar från den brottsliga verksamheten på uppdrag av ledare som är som är lika samvetslösa och cyniska som de är snarstuckna och uppblåsta.
Hur hemska krig än är har de vanligtvis ett syfte – och vad de nätverk som beskrivs i rapporteringen än kan ha för motiv, vore det ett alltför stort ord för deras verksamhet.
Men problemet med att beskriva detta som ett gängkrig stannar inte vid att det utgör en sorts bakvänd glorifiering av det som pågår – det riskerar också att påverka våra omdömen och åsikter om vad som behöver göras åt det.
Så har regeringen – efter en uppmaning från Socialdemokraterna – bestämt sig för att ge Försvarsmakten i uppdrag att bistå polisen i kampen mot gängvåldet.
Det är en eskalering av samhällets svar på gängvåldet som vi bara kan hoppas är det populistiska och barnsliga pr-trick det låter som – Försvarsmakten har andra uppgifter, som också de är viktiga, och är knappast rustad eller lämplig att överta dem som faller på polisens.
Det vore inte heller särskilt lyckat om våra poliser i stället för representanter för hela befolkningens ordningsmakt kom att betrakta sig själva som soldater, inbegripna i en kamp mot en fiende.
Visst är det viktigt att bestraffa den kriminalitet som äger rum – men det är viktigt enbart eftersom vårt mål är trygghet, samsyn och lugn. Allt annat vore att förväxla medel och mål, och därför är det viktigt att vi så snart som möjligt stoppar den betydelseglidning som just nu pågår och beskriver händelserna med allt gällare tonfall.
Det är till syvende og sidst också viktigt eftersom vi medan vi arbetar emot kriminaliteten, måste orka och våga fortsätta oss ställa frågan vilken roll vi vill att ordningsmakten ska spela i vårt samhälle.
Den frihetliga liberalismen har haft ett par tuffa årtionden, och övergivits till och med av de partier som var dess förespråkare. Det är synd, för det är i tider som dessa som de verkligen skulle behövas.
För när högerregeringen gradvis rustar ned välfärden och gradvis rustar upp inom rättsväsendet är risken att vi inom kort har en stat som varken har förmåga eller intresse av att göra något annat än att övervaka och bestraffa sina medborgare.