Under de senaste veckorna har mycket av rapporteringen kring den ryska invasionen av Ukraina kommit att fokusera på och liksom riktas emot just den här dagen. Den nionde maj är den dag då man i Östeuropa av hävd firar slutet på det andra världskriget, och kallas i det forna Sovjetunionen för ”Segerdagen.”
Det har spekulerats i vad detta datum kan komma att innebära för konfliktens vidare utveckling – om de ryska styrkorna känner sig piskade att uppnå större framgångar innan dess ankomst, och hur de kommer att agera i spåret efter den.
Man har undrat om firandet – med de traditionella talen och militärparaderna – kommer att utgöra startpunkten för en nedtrappning, eller tvärtom ett tillfälle då den ryska regeringen bestämmer sig för att officiellt förklara krig och därmed riskerar en upptrappning av konflikten till ett europeiskt storkrig.
En del av dessa spekulationer informeras förstås av kunskaper om den ryska symboliska och historiska kulturen, där dagen verkligen har en stor betydelse som kan aktiveras och användas för många olika syften.
Många av dem har dock ett sken av önsketänkande över sig – det är ett försök att spå den framtida utvecklingen av konflikten i kaffesump, och att förklara det ryska agerandet som någonting rationellt och psykologiskt begripligt.
Det är kort sagt ett försök att skapa ett narrativ av händelser som är obegripliga, oförutsägbara och instabila – och det är därför som blicken riktad mot Segerdagen har kunnat innehålla precis vad som helst.
Den ger uttryck för en önskan hos dem som tittar på att i alla fall någon – om så bara den ryske presidenten Vladimir Putin – ska ha en plan, och att det som sker just nu inte bara kommer att fortsätta att pågå.
Sanningen är att ingen vet vad som kommer att hända idag eller under de kommande veckorna och månaderna. Vi kan inte blicka fram emot något särskilt datum eller förvänta oss att utvecklingen ska följa ett manus som någon har kontroll över eller har skrivit på förhand.
Allt vi kan göra är att förbereda oss på en osäker framtid – och stålsätta oss inför tanken på att det som sker just nu kommer att fortsätta hända utan att vi får veta hur det kommer att tolkas när historieböckerna skrivs.
Under den gångna helgen bombade ryskt flyg enligt uppgifter från Ukraina en skola i Luhanskregionen från luften, där 60 människor som sökt skydd ska ha fångats i rasmassorna och avlidit.
Det ger en bister klang till ordet ”Segerdag”, en klang som blir än värre av det faktum att det för 77 år sedan var Ryssland och Ukraina som tillsammans med västvärlden och de övriga sovjetrepublikerna fick den tyska nazismen att slutgiltigt lägga ned sina vapen.
Från världens stormakter heter det ofta att ett kärnvapenkrig ”inte kan vinnas och aldrig får utkämpas.”
Det är en insikt de borde utsträcka till alla sorters krig – för vad är det egentligen för en seger som är möjlig, när man bombar sönder platser där fredliga och oskyldiga människor försöker gömma sig? Vad är så värdefullt att det blir tillåtligt att utkämpa ett sådant krig?
Svaret på den frågan är enkelt. Det finns ingenting som rättfärdigar ett krig, och oavsett vem som sträcker vapnen först finns det ingen som kommer att vara en segrare när det sker.
Ett krig är en förlust för mänskligheten redan när det allra första skottet skjuts – och därför är allt vi i Sverige kan göra att fortsätta arbeta för ett säkert och stabilt Europa, där ett krigsutbrott som den kallblodiga ryska invasionen av Ukraina har blivit någonting otänkbart igen.