Kraften går från norr till söder

Det har de senaste åren blivit sagt så ofta att det nästan har förvandlats till en klyscha – men just nu är det de nordliga delarna av Sverige som visar vägen emot framtiden.
Det är här som energin kommer ifrån, oavsett om det är från vatten eller vind-kraft, och det är här den industriella nyckeln till den gröna omställningen håller på att gjutas för att göra Sverige starkt och konkurrenskraftigt på de globala marknaderna även i framtiden. 
Efter en valnatt där det först och främst gäller att konstatera att alla röster inte har räknats och att något slutgiltigt valresultat ännu inte är färdigt, kan man konstatera att detsamma gäller för den politiska framtiden.
De preliminära resultaten visar nämligen inte bara att Socialdemokraterna går framåt i såväl kommun- som regionval och att borgerlighetens gemensamma experiment med Sjukvårdspartiet har nått vägs ände.
Det visar också att norrbottningarna och Piteåborna fortsätter att rösta för en mer positivt, optimistisk och progressiv politik än landet i övrigt.
Sett i ett sammanhang är det kanske inte så underligt. Medan södra Sverige plågas av spökena efter nedlagda kärnkraftverk och fantasier om sådana som kanske inte ens kommer att bli byggda, finns det – i alla betydelser av ordet – mer än nog med kraft i Norrbotten.
Det är en seger som Socialdemokrater i resten av landet skulle göra klokt att studera, och att försöka lära sig av.
För även om partiet på riksplanet ser ut att göra ett starkt val, går det inte att komma ifrån att det i nuläget också ser ut som om det inte räcker hela vägen till att hålla fast vid regeringsmakten. 
Socialdemokraterna må vara hemma på rätt sida om 30-procentsstrecket igen – men av allt att döma lyckades partiets samarbetspartners inte lyfta tillräckligt för att utgöra grunden till en riksdagsmajoritet.
Det är inte säkert – och det vore än mer oansvarigt att idag börja spekulera om orsakerna till detta, eller vilka konsekvenser detta kommer att få för Sverige eller för vårt framtida politiska landskap.
Det vi däremot kan konstatera med säkerhet är att Socialdemokraterna som statsbärande parti alltid måste vara beredda på att sätta sig i regeringsställning – detta är inte dagen då vi stänger några dörrar eller drar upp några röda linjer.
Tvärtom måste Socialdemokraterna för såväl det politiska systemets skull som för Sveriges bästa fortsätta sitt arbete med att bryta upp den blockpolitik som förvandlar varje riksdagsval till en folkomröstning; fortsätta att förhandla och sträcka ut handen till samarbete.
Och om det är så att Socialdemokraterna efter regeringsbildning ser sig tvungna att gå i opposition, så är också det en nyckelroll.
Det finns ingenting som jag efterlyst så ofta under den gångna mandatperioden som en allvarligt menande och konstruktiv oppositionspolitik – men i stället för att föra en sådan har högern agerat opportunistiskt, styrts av taktiska hänsyn och hellre byggt sina förslag på fantasier än på en genomtänkt plan för Sverige. 
Det är dessa fantasier som de nu skulle bli tvungna att regera på, om de får tillräckligt många röster och lyckas komma överens.
Socialdemokraternas uppdrag måste vara ett annat. Det blir i så fall att bidra till politisk stabilitet och fortsätta att uppvisa att det faktiskt finns en annan väg att gå.
Det kan man göra i opposition på riksplanet – men också i de kommuner och regioner i det här landet där det finns kraft, och där man ser framtiden an med öppenhet och tillförsikt. Det är nämligen där som början på det som en gång ska bli framtiden finns.