Koranbränning är inte definitionen av yttrandefrihet

Man kan inte påstå annat än att vi lever i spännande tider. De är så spännande att de liksom bär på sin alldeles egna logik, och får saker att hända som i en annan tid hade varit så märkliga att man hade kallat dem för bisarra att nästan framstå som rimliga i sitt sammanhang.
Så har det kommit sig att det just nu förs en diskussion i offentligheten om värdet av den svenska demokratin och yttrandefriheten, i vilka många känner ett starkt engagemang.
Det är förstås välkommet i sig – men i dessa märkliga tider har det fallit sig så att själva symbolen för den svenska yttrandefriheten, det vi absolut måste försvara om vi inte ska förlora känslan av att leva i en rättsstat, är en rasistisk provokatörs rätt att när och var som helst bränna en koran.
Det är märkligt – för jag vill minnas att det inte var särskilt länge sedan bokbränning och rasism var sådant vi alla och med viss rätt var bekymrade för.
Men det som egentligen är ännu märkligare än så är att våra allra främsta valda företrädare, de ministrar som sitter i vårt lands regering, har så otroligt svårt att tala om denna fråga att det är svårt att förstå vad de egentligen vill.
I stället försöker de känna av vad alla andra tycker, och gör sitt allra bästa för att deras egna uttalanden ska vara dubbeltydiga nog för att ingen annan ska bli arg.
Det är förstås inte riktigt ledarskap – och anledningen till att de inte kan utöva sådant är att statsminister Ulf Kristersson (M) just nu inte fungerar som en ledare eller en statsminister borde göra.
Han är i stället fast i en politisk logik där hani stället för att leda är tvungen att följa, och hoppa från fot till fot för att försöka hitta en stadig plats i mitten mellan dem tre andra aktörer.
Den första är naturligtvis den turkiske presidenten Reccep Tayyip Erdogan, som fördömer koranbränningarna och har gjort sin hållhake på Sverige i Nato-frågan till ett slagträ i sin valkampanj. 
Den andra är Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater, som i sin valkampanj gjorde just Rasmus Paludans koranbränningar till en central del; också han har en hållhake på Kristersson, i det att han sitter på nyckeln till dennes regeringsinnehav. 
Den tredje är den bredare svenska offentligheten, som inte vill se Sverige och den svenska regeringen fortsätta att ödmjuka sig inför kraven från Turkiet och kräver att även denna regering står upp för svenska lagar och värderingar.
Så fungerar den underliga logik som just nu håller Ulf Kristersson och stora delar av den svenska offentligheten fången – och så kan världen plötsligt ha vänts upp och ned till den grad att definitionen av svensk yttrandefrihet är rätten att bränna en helig skrift för att såra och förnedra människor inom landet och runtom i världen.
Det låter förstås mardrömslikt – och det är det också. Men det är det bara så länge man låter sig vara fångad just i denna tillfälliga politiska logik, och av bekvämlighet underlåter att företräda en egen uppfattning i frågan. 
Låt oss tala klarspråk – bokbål i den stil Paludan håller på med borde inte beskyddas, utan beivras av polisen. Det har inte ett dyft med turkiska krav på Sverige att göra, och det är inte att inskränka yttrandefriheten på något meningsfullt sätt.
Det är att visa respekt för trosuppfattningen hos många människor och att vårda vissa kärnvärden i vår demokrati som vi inte har råd att schackra bort. 
Inte ens i en sådan är allt tal och alla handlingar tillåtna – och vi behöver en statsminister som inte är för rädd för sitt eget regeringsunderlag för att säga det.