I dokumentären ”Sveriges sista kungar” (SVT) sa kungen att ”landsbygden blir glad att det kommer nån från huvudstaden. De vill ju ändå visa upp det bästa de kan och det bästa de känner. De är stolta över sin bygd och allt de har åstadkommit”. Och det är ju, i alla fall till delar, sant. När kungen kommer så tänker man både på hur man pratar – även om jag faktiskt sa ”du” till honom när vi åt frukost, och han inte verkade bry sig ett dugg om det – och vad man vill visa upp. Så är det när Statsministern kommer också. Man vill man att de ska ha med sig en positiv bild. Precis som när man bjuder hem folk på middag och ser till att byta handdukar i badrummet.
Men gissa om jag går igång på känslan av underlägsenhet och på okunnigheter som slår igenom, och som man kommer undan med, om man kommer från huvudstaden. Kungen är inte skyldig till allt, det ska sägas. När regeringen, gärna lagom till ett val, tillskjuter medel för att barn ska få ett roligare sommarlov och Arjeplog får den facila summan av 35000 kr, som vi faktiskt både kan ha och mista, särskilt när vi inte fått veta det i förväg och hunnit planera för det. Då menar jag att man antingen skitit i om 35000 räcker till nånting eller att de varit okunniga. Eller som när en blivande partiledare utgjuter sig över att folk på landet är lite mer korkade än de som bor i stan. Det är ju inte som att hon var ensam om att tycka det, men kanske var hon faktiskt lite okunnig om den kapacitet som alla vi som inte bor i de större städerna faktiskt också besitter.
Känslan kommer ifrån att det så ofta är så här och att det inte tycks spela så stor roll. Vi som bor i landsbygderna niger och bockar ändå när man kommer, försöker hinna upplysa om ett eller annat sakförhållande, men saknar tiden att sitta ner och verkligen förklara. I den här bygden har folk slitit och jobbat för sitt levebröd. Man har bosatt sig där tillgången till fisk och vilt varit god. Ofta nära vatten därför att det varit det enklaste att färdas på. Pappa brukade prata om hur de fattigaste gick i grå led från barnhemmet till skolan. Han ville att vi skulle se hur förhållandena sakta blivit lite bättre. Att alla fick gå i skola var viktigt för honom även om det innebar att vi var tvungna att flytta. För så har det varit, barnen som velat ha en utbildning utöver real- eller grundskolan flyttade till större städer. Och som ett trollslag ökar rikedomen där och minskar här. Det kostar mycket pengar att ta ett barn från noll till 18 år. Då först är man nära att börja ge tillbaka till samhället och kommer som en lottovinst dit man flyttar.
Sluta prata med mig om att bli glad när någon från huvudstaden kommer. Läs på om hur förhållandena ser ut, om kommunala skatteutjämningssystemets grunder, om bristen på telefontäckning och postgång där människor bor – nära vatten - därför att alla inte bosatte sig på samma plats. Snacka inte med mig om att jag måste förstå varför statliga resurser inte räcker till när jag vet hur det är att få den kommunala plånboken att räcka. Vi hämtar skolbarn och skickar vår räddningstjänst till kommunens alla hörn. Vi ger barnen en skolgång som många städer borde vara avundsjuka på. Våra gamla är trygga och när vi bjuder på baluns så får de till och med ett glas vin om de vill ha – därför att vi tycker att de är värda det. Sluta värdera det ena som finare och det andra som nånting som man i sin okunskap kan småflina åt. Läs på istället.