SE-bankens VD får 30 miljoner i årsersättning. Wallenberg säger att det är marknadsmässigt. I en bransch där vinsterna är över 100 miljarder komna från oss sparare och låntagare ofta för helt onödiga tjänster. Den orimliga lönen visar det tänkande som dominerat sedan Reagan blev president i USA.”Om de rikaste gynnas extra mycket skulle tillväxten öka och då kommer även alla andra gynnas”. Geniet Galbraith kallade det för ”hästskitsteoremet” för om man vill gynna sparvarna som pickar i lortarna ska du ge hästarna bättre havre. Galbraith dömde ut iden som totalt felaktig liksom den franske stjärnekonomen Piketty som funnit att företagen inte gick bättre när man öste pengar över ledningen.
Samma bild ges i en ny studie av ekonomer inom OECD. Mera pengar till de högst betalda påverkar inte tillväxten. Enligt studien har inkomstklyftorna i de flesta industriländer och i Sverige ökat kraftigt de senaste 25 åren. Framför allt har den absoluta toppen dragit ifrån. Däremot har den sämst betalda tiondelen av befolkningen tappat och inte heller de 40 procent lägst betalda har hängt med. För alla de politiker och ekonomer som vill ha större klyftor är detta givetvis mumma.
Men det riktigt omvälvande i studien är att den inte bara visar hur klyftorna har ökat utan att detta allvarligt har bromsat tillväxten i ekonomin. Ett ojämlikt samhälle är ett stort hinder för ekonomisk tillväxt. De länder som minskat ojämlikheten har fått ett extra tillskott till sin tillväxt. Studien underkänner därför den ekonomiska politik som förts de senaste decennierna. Läroböckerna borde skrivas om och professorerna sättas på skolbänken.
En viktig förklaring har varit att de relativa försämringarna för nära hälften av befolkningen har lett till allt lägre personliga satsningar på utbildning och med nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken har hela samhällets tillväxt blivit avsevärt lägre.
Alla kalkyler ska tas med många nypor salt men dessa resultat får i alla fall mina nackhår att resa sig. I Sverige skulle de ökade inkomstklyftorna lett till att vi nu har en BNP som är 300 miljarder kronor lägre än om vi lyckats behålla de klyftor som fanns för 30 år sedan. Ett enormt tal. Om inte politiker och marknaden drivit fram ökade klyftor hade varje svenskt hushåll idag haft över 60 000 kronor mer till konsumtion, investeringar, skola, vård, omsorg, försvar. Och sett över den gångna 30 årsperioden har vi förlorat så mycket som en halv miljon kronor per hushåll. Inte så synligt för bankdirektörena som gynnats än mer av politiken men en enorm skillnad för vanliga hushåll.
Talen är osäkra och sanningen kan aldrig nås men med även breda felmarginaler ställs det vanliga budgetbråket helt i skuggan. Slutsatsen är solklar: satsar man inte på de svagaste i samhället utan på de resursstarkaste slår det stenhårt tillbaka på hela ekonomins funktion.